Hanna Loffart

Min mobil är ALDRIG urladdad i vanliga fall. Men idag var den det under några få timmar. När jag sen satte igång den så möttes jag av en bild på en alldeles nyfödd liten flicka. Min vän sedan barnsben, Bettina, och hennes Robin fick idag en liten sötnosa. Det är deras första barn och jag är så otroligt GLAD och STOLT så jag blir rörd till tårar. Bettina och Robin har nu en underbar tid framför sig. Tid med en dotter, tid som aldrig kommer ta slut. Tid med varandra och med deras nystartade lilla familj. Ja, ni hör ju hur sentimental jag är.

Jag glädjs till tusen för mina vänners skull samtidigt som jag tänker tillbaka på BB-tiden med mina egna barn. Allt blir inte alltid som man har tänkt sig, just nu försöker jag att inte tänka utan enbart glädjas för deras skull och för min egen skull JUST NU. Mitt liv är så mycket bättre än jag någonsin trott att det kunde bli. Jag lever min dröm, att barnens pappa inte ingår i den drömmen har jag för en lång tid tillbaka börjat acceptera. Men minnena kommer alltid finnas kvar.

Som nu, när jag tänker tillbaka på BB-tiden med mina barn. Thristans jobbiga förlossning med bruten svanskota, fikat med våra familjen nere i sjukhusentrén, första blöjbytet, hur SKÖNT det var att duscha, Thexas rekordsnabba förlossning, min enorma känsla av BESKYDDANDE av honom, strulet med att få igång amningen med Thexas och lyckan när det fungerade, alla korsordstidningar, den äckliga maten och framför allt; mötet mellan mina barn. Bröderna. En syskonkärlek utan dess like – det finaste en mamma kan få.

Stunder som dessa, när man minns tillbaka och undrar när barnen blev så stora så blir man självklart sugen på fler barn. Jag vill ha många, en hel liga att överösa med kärlek. När jag väntade Thexas så var jag orolig över hur jag skulle kunna känna lika stark kärlek för något annat barn som jag gjorde för Thristan. Det tog inte ens en sekund innan jag insåg att kärleken räckte till båda och alltid kommer att göra. Men fler barn får vänta, just nu NJUTER jag av den här tiden.

Jag kan erkänna att fler barn skrämmer mig. Rädslan att behöva gå igenom en till graviditet ensam, att bli lämnas, hånad, misshandlad fysiskt och psykiskt, och slutligen ensam med barn utan pappan vid ens sida finns kvar. Det är ingenting som suddas ut lätt, det är det jag vet och det jag blivit utsatt för. Men visst längtar jag efter en graviditet som Bettina och Robins, där man kunnat läsa deras längtan i bloggarna. Där pappan är lika förväntansfull och lycklig som mamman. Robin kommer bli en underbar pappa, förlåt, han ÄR redan en underbar pappa som kommer göra allt för den där tösen. Emil kommer en dag att bli en lika bra biologisk pappa han. Men den dagen kommer, vi stressar inte. Vi njuter av de knoddar vi har.

Thristan och Thexas – ni är mammas ALLT. Endless love.