att avslöja att jag och tobias väntar barn till hösten är väl knappast något avslöjande längre va? jag antar att alla vet. men vad hade man förväntat sig? vi bor i en relativt liten stad, och vet tre stycken så vet snart resten också. kedjereaktion som heter duga.
allt känns iallafall otroligt bra. mår utmärkt nu igen, och håller tummarna för mig själv att det ska hålla i sig i några månader till. tobias är underbar som blivande pappa. han har väl inte riktigt fått grepp om mina humörsvängningar än, men det har knappast jag heller. ena stunden skrattar jag, nästa gråter jag och ser är jag plötsligt flyförbannad. men snälla, ignorera mig bara. han är kanonbra, den där tobias. han förvånar och överraskar mig dagligen. och när man tror att man nått toppen av lycka, så står han där och gör något som är lite extra speciellt. det är kärlek det.
joo ni, det var ett plus som plussade rejält. planerat, men ändå gick det så mycket fortare än vi hade räknat med. men när jag tänker efter så är inte det något som förvånar mig direkt. rock´n roll spermier som robin så groteskt kallar det. humor.
jag är inte tjock, det är bara hull:et som satt sig på rätt ställe.
