Sådär ja. Nu känns saker och ting mycket bättre. Tobias kom hem från jobbet och vi fick ventilera oss lite. Det behövde vi båda. Så nu känns allt så himla mycket bättre. De här senaste dagarna har verkligen inte varit kul. Har en tendens att stänga allt inne, så det var dags att kräkas ut det nu. Har skakat läskflaskan tillräckligt länge nu, det var liksom dags att öppna den. Och pschyyy. Från och med nu ska jag hålla mörkret borta och jag ska inte låta mitt kaos dra ner någon annan.
Vi var ju och åt middag hos pappa och hans fru igår. Insåg att jag verkligen inte är pappas dotter. På pappren och i teorin kanske. Men inte i praktiken, verkligen inte. Han har sitt nya nu. Ny familj, och sina tre biologiska döttrar har han liksom glömt nånstans på vägen. Jag känner mig inte bekväm alls i hans sällskap, illa till mods och i vägen mest. Och han känner mig inte alls. Det var sorgligt för några år sedan. Nu försöker jag inte ens längre. Jag hälsar på ibland och kallar honom för min pappa.Men jag är inte pappas dotter.
Jag är så glad att jag har Jenny. Hon har kommit att bli en så god vän och jag hoppas att jag får ha kvar henne länge, länge. Många vänner har flyttat och tagit avstånd i och med graviditeten, men Jenny hon finns kvar. Det är härligt det. Att känna den tryggheten från en vän. Hon är så klok.
