Nu är han äntligen här!
Vår fina Thristan Lars Rune Hull.
Efter några dagar utan uppdatering så har nog de flesta förstått att vår lilla pojke äntligen har kommit till oss. Till en del skickade vi iväg ett sms ganska snart efter förlossningen och sen har spridningen skött sig automatiskt. Många har lyckönskat oss, vi har fått så mycket sms, telefonsamtal, kort och presenter. Jag kan förstå att alla är nyfikna nu, och snart ska ni alla få träffa det lilla miraklet, det lovar jag.
I lördags kväll drog det alltså igång. Hade inte haft en enda känning under dagen, men runt 20.00-tiden på kvällen började jag få lite ont i magen. Förvärkar trodde ju jag, så jag sa ingenting till Tobias, ville inte oroa honom i onödan. 20.35 ringde Titti för att kolla läget, jag blånekade och sa att jag inte kände nåt alls, men vid det här laget så såg Tobias att jag hade ont. Värkarna började komma tätt ganska direkt, 4-5 minuter mellan dom. Men jag tog det lugnt, städade och vattnade blommorna. Tog en dusch och passade på att raka benen. Varför? Ja, det kan jag också fråga mig själv nu efteråt. Efter lite påtryckningar från Tobias, hans mamma och barnmorskan på förlossningen så beslöt vi oss sen för att åka in i alla fall. Klockan var då strax efter 23.00. Kan meddela att bilresan till Eskilstuna inte var ett dugg kul. Tobias peppade mig och vi gjorde vårt bästa för att komma dit. Jag var väl inte riktigt vid mitt fullaste medvetande hela tiden. Vägen mellan Katrineholm-Sköldinge var tuff. Sen minns jag att vi åkte i den nya rondellen i Malmköping, och sen är vi helt plötsligt framme vid Eskilstuna sjukhus. Otroligt skönt.
Hittade upp till förlossningen där vi blev omhändertagna av en skrynklig tant vid namn Margaretha. De satte ctg på mig och lämnade oss sen ensamna en stund. Kämpigt med värkar en stund, men blev sen undersökt och var redan öppen 5 cm. Skönt, då skulle vi i alla fall inte bli hemskickade. Blev inskrivna 00.45 och blev förflyttade till en förlossningssal. Sen gick allting undan vill jag lova. Hade bett om epiduralbedövning redan när vi kom in, men den hanns inte med. De fick ta hål på fosterhinnan så att vattnet gick och ungefär klockan 02.00 var jag öppen helt och strax därefter kom krystvärkarna. Kan helt ärligt säga att de där timmarna kändes som fem minuter eller nåt sånt. Minns inte mycket av den natten. Jag fick lustgas och fick klara mig på det. Tobias var ett grymt stöd under hela förlossningen och jag såg sidor hos honom som jag inte sett tidigare. Han är underbar.
Hur som helst. Allting gick väldigt fort. Vi hade två barnmorskor hos oss hela tiden. Men helt plötsligt var det en barnspecialistläkare och en dansk läkare där också, tror att han var någon form utav kirurg. De viskade och hade sig. Det tog prover på Thristan som visade att han hade för mycket mjölksyra och att hjärtljuden började gå ner lite. Mina värkar var för korta och kom för tätt för att jag skulle orka, så de satt värkstimulerande dropp och det hjälpte väl lite grann. Men inte tillräckligt. Det blev att ta till sugklocka och klipp och de fick slita ut honom till slut. Lite smått dramatiskt på slutet, och det var nära ett kejsarsnitt, men allt gick bra till slut. Klockan 04.02 var han ute och väldigt pigg för att ha tagits med klocka.
Det är helt otroligt hur all smärta kunde försvinna så plötsligt. När han väl var ute så försvann all smärta och man hade ingen aning om hur sjukt ont det faktiskt gör att föda barn. Efter lite pyssel med mig mätte och vägde de Thristan. 52 cm lång och 4225 gram tung. Ingen liten kille inte. Men det dolde jag väl, med tanke på min lilla mage. Sen fick vi lite mat och kördes sen till vårt rum på BB där vi stannade till tisdag lunch ungefär. Det blev grymt tråkigt att vara där och vi ville bara hem. Och nu är vi alltså hemma. Försöker anpassa oss så gott det går, men än är det lite ovant. Har grymt svårt att röra mig över huvud taget, så Tobias passar upp på mig bäst han kan. Som sagt, underbar.
Har lagt upp lite bilder i fotoalbumet där det lilla miraklet kan beskådas.
Det vart kanske en liten halvtaskig uppdatering det här. Minns inte allt och har säkert blandat hop det mesta, men nu har jag i alla fall kraffsat ihop litegrann. Thristan sköter sig bra. Sover, äter, bajsar och skriker. Precis som det ska vara antar jag. Inatt fick vi sova flera timmar och både jag och Tobias är helnöjda. Om några timmar ska vi ut till Valla och fira Per som fyller år. Släkten är nyfikna på Thristan så vi måste väl helt enkelt visa oss där ute, även om jag helst skulle vara hemma och ta det lugnt och läka.
