Hanna Loffart

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, eller dela med mig av.
Helt ärligt så mår jag så fruktansvärt dåligt just nu.

Jag har lidit av afte (blåsor i munnen) så länge jag kan minnas, sedan jag var liten.
Under några år blev det bättre, jag fick kanske någon blåsa några få gånger om året.
Men de senaste åren har det blivit mer ofta.

Min största rädsla inför bröllopet var att jag skulle ha blåsor i munnen. Att inte kunna äta eller dricka, inte kunna prata med folk, inte kunna skratta och le. Se helt sned ut på alla bilder. Jag slapp det som tur var, men vaknade upp med början till en blåsa dagen efter.

Det är svårt att beskriva smärtan av afte om man inte upplevt det. Men jag skulle kunna kalla det för tortyr, det är den absolut värsta smärta jag någonsin har upplevt! Och då har jag ändå fött tre barn utan bedövning, brutit fem tår och en svanskota samt tatuerat mig fyra gånger. Det är INGENTING mot afte!

För ca två månader sedan så fick jag för första gången svårare afte. I vanliga fall har jag kanske 1-3 blåsor. Men förra gången hade jag 7! Jag minns att jag mådde så himla dåligt av det.

I förra veckan trodde jag att jag började få halsfluss, var liksom öm i svaljet och väntade på att jag skulle bli sjuk. Det blev jag inte, istället fick jag två afte-blåsor i svaljet. Obehagligt, men inte vidrigt. Och nu i helgen kände jag att det började komma i munnen, den där ömma känslan…

Just nu genomgår jag det absolut värsta jag varit med om. Igår hade jag 17 blåsor i munnen, imorse var de 29. Nu kan jag inte ens räkna dom, de är så många. Både under och överläpp, kinderna och under tungan. Smärtan jag känner är vidrig. Jag kan varken äta, dricka, prata eller le utan två olika sorters bedövning som bara hjälper en kort stund. Jag är ständigt hungrig och törstig, bedövningen gör att munnen och tungan domnar bort så jag känner ingen smak heller. Bedövningen smakar dessutom sjukt illa, den är till för insektsbett egentligen. Den gör även att jag får ont i tänderna.

Det värsta, förutom smärtan, är att det gör mig så sjukt deprimerad. Jag har läst om folk som tagit livet av sig pga afte, helt seriöst så förstår jag varför. Det förstör så himla mycket i mitt liv! Jag har alltid drömt om att få sjunga och skådespela, men det har ju aldrig gått. Jag fick erbjudande om att modella när jag var 19, men fick tacka nej, jag visste ju att jag skulle ha blåsor då och då.

Jag har noll tålamod när det är så här, gråter bara. Och då är det inget snyft utan jag gråter så tårarna sprutar, det är hemskt! Barnen och Emil gör sitt bästa för att underlätta, men sen blir jag irriterad på dom för att de pratar med mig. För att de inte hör vad jag säger när jag försöker mumla fram något utan att röra på munnen.

Det finns ingen orsak till afte, det finns ingen behandling eller botemedel. Det finns inget som kan hjälpa eller förebygga. Det tar upp till 14 dagar att bli av med den, för den här gången. Och frågan är hur länge det dröjer till nästa gång?

Imorgon ska Thristan ha kalas för sina vänner och sen väntar mer kalas under hela helgen. Jag får väl serva kaffe och sitta tyst. Fy fan för det här alltså, jag är helt knäckt!