Vet ni om att Vimedbarn har en barnpsykolog som man kan ställa frågor till? Nu såg jag att man hade frågan uppe om skilsmässor och hur man berättar för barnen. Ni kan läsa det HÄR.
Jag själv har inte gått igenom en skilsmässa, då jag och pojkarnas pappa inte var gifta med varandra. Men ändå en separation med barn inblandade, så jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter.
Min mamma och pappa skiljde sig när jag var ca 8 år tror jag. Jag minns faktiskt inte så mycket av min barndom eller tiden runt detta. Jag minns att de bråkade mycket, att mamma ofta var arg på pappa och att det var kylig stämning. Men inte mer än så. Men jag minns så väl när min mamma berättade för oss syskon att de skulle skiljas och att pappa skulle flytta. Vi satt och tittade på Nils Karlsson pyssling på tv och jag blev så himla glad över det hon berättade. ”Vad bra, för ni bråkar ju bara”. Sen minns jag att jag fick dåligt samvete över min reaktion och blev ledsen. Och i mitt minne så flyttade pappa redan dagen efter, men det vet jag inte om det var så.
När Thristan var 2 år och fyra månader och Thexas var fem veckor gammal så separerade jag och deras pappa. Det var då ett gemensamt beslut efter många års stormigt förhållande. Jag funderade då mycket på hur jag som barn hade tagit mina föräldrars skilsmässa, vad kunde jag göra liknade eller annorlunda?
Det finns några punkter som är viktiga att komma ihåg:
– Barn är barn. De behöver inte veta allt, de behöver inte avancerade förklaringar till varför ni väljer att skilja er. Lite beroende på ålder såklart. Thristan var som sagt väldigt liten och nöjde sig med förklaringen att pappa skulle bo på ett annat ställe bara. Thexas har aldrig frågat. Med större barn så krävs det såklart att man berättar på ett sätt som passar deras ålder. Men krångla inte till det.
– Snacka inte skit om varandra. Det värsta jag visste när jag växte upp var hur illa mina föräldrar tyckte om varandra. Hur vi barn kom emellan och fick lyssna till detta. Det här är något som jag inte tummar en millimeter på, mina barn ska ALDRIG få höra mig säga något dumt om deras pappa.
– Barnen är inte anledningen till att ni skiljer er. Låt inte era känslor gå ut över barnen, oavsett hur arg eller besviken du är. Låt inte barnen bära din börda. Visa att det är okej att vara ledsen, men berätta att det snart blir bra och att barnen inte är orsaken till att du är ledsen.
– Respektera varandra. Både den andra föräldern och barnen. Det här är ändå en person som du en gång älskat så pass mycket att du valt att skaffa barn med. Respektera barnens känslor, låt de vara ledsna och arga om de behöver det. Den här punkten är svår, jättesvår! För just där och då kanske det sista du vill är att visa respekt. Men du vinner på det i slutändan, tro mig.
Idag är min och pojkarnas pappa relation bra. Pojkarna är hos honom varannan helg och de är så duktiga som åker 6 mil enkel resa varje gång. Ibland klagar de, att de inte orkar åka. Då får jag förklara att om inte jag hade träffat dom på två veckor så hade jag saknat ihjäl mig efter dom. Då flinar dom lite och åker iväg med ett leende, de vet att deras pappa väntar på dom.
Ju äldre barnen blir, desto mer kommer vi att behöva ses och då är det viktigt att det inte är en massa gammalt som ligger och gror. Skolavslutningar, student, giftermål, födelsedagar. Jag hoppas att jag får närvara vid alla dessa tillfällen. Och jag hoppas att de kan bjuda in både mig och deras pappa utan att behöva fundera på om vi kommer att bli osams, eller om vi kan sitta i samma rum tillsammans. Jag ska göra allt jag kan för att de inte ska känna så. Att vi är deras föräldrar oavsett den där separationen, för den hade dom inget med att göra. Mer än att dom kom emellan och trots att kärleken mellan mig och deras pappa tog slut, så kommer alltid kärleken till barnen att bestå.
Och till sist:
Barn har rätt till sina föräldrar, men föräldrar kanske inte har rätt till sina barn? Vi har dom till låns, och jag ska göra allt i min makt för att jag ska få förtjäna att följa dom livet ut. ♥ Och vet ni vad? Att pojkarna har fyra föräldrar ser de bara som en fördel, de tycker synd om Thiara som inte har en extrapappa säger dom. Det är ett bra tecken på att barnen mår bra tycker jag. Vi är många som älskar dom.
Dela gärna med dig av dina erfarenheter.
Kram! ♥
