Alltid kring semestertider så kommer det där dåliga samvetet ikapp mig.
För så här är det; jag och pojkarnas pappa fick semester samma veckor i år, vilket betyder att vi behöver ”slåss” om att ha pojkarna. Dvs varannan vecka. Pojkarna åker iväg imorgon och är borta 9 dagar, under den tiden kommer de ju såklart göra en massa roliga saker med sin pappa och familj där. De skulle bla åka till Sälen och hälsa på släkten. Men ändå har jag dåligt samvete över att vi (jag, Emil och Thiara) ska göra saker utan dom den veckan. Vi ska åka iväg med en husvagn som vi lånat och det grämer mig massor att de inte är med! Alla jag pratar med detta om säger att jag inte ska ha dåligt samvete, att de får göra saker som inte vi får göra. Och jag VET ju att det är så, men känslan och det dåliga samvetet finns ändå där.
Kanske bottnar det sig i att jag själv är skilsmässobarn och aldrig riktigt känt mig hemma någonstans. Jag har aldrig känt mig riktigt lika viktig som mina syskon, halvsyskon och bonussyskon. Och den känslan kommer för alltid att sitta i, kanske till och med förstärkas med åren. Jag är livrädd för att mina barn ska känna sig mindre omtyckta än någon av deras syskon! För mig är de allt, som var och en i sina små individer som de är. Och det är väl därför jag får dåligt samvete när det kommer till semestern och att behöva dela på barnen och göra saker utan dom.
Helt ärligt så skulle jag nog faktiskt kunna sitta hemma en vecka och rulla tummarna, bara för att mitt samvete inte ska få lida. Men det går ju inte, det vet ju jag med. Jag är skyldig Thiara och Emil en fin semestervecka och det kommer vi få tillsammans. Det kommer bli en väldigt lugn vecka, med bara Thiara. Hon gör ju inget väsen av sig direkt och det kommer bli en skön avkoppling. Jag får försöka se det så.
