När vi bestämde oss för att försöka bli gravida så var jag fullt medveten om att en till graviditet inte skulle göra susen på min kropp. Jag har haft svår foglossning varje gång och va helt inställd på att jag skulle få det denna gång också. Och mycket riktigt, i vecka 11 åkte jag på det och helt ärligt så är varje dag en kamp, jag försöker bita ihop och inte visa hur djävulskt ont jag har. Det är ju självförvållat osc, och jag vill inte gnälla.
Men idag alltså. Fyra gånger har smärtan fått mitt att gråta rakt ut. Jag minns ju att min foglossning gör ont, men SÅ HÄR ont?
Nu har jag varit igång länge under större delen av veckan. klippte mig och satt i frisörstolen i fem timmar i tisdags och igår jobbade jag över 12 timmar. Klart kroppen blir trött. Värst är det under eftermiddagar och kvällar, mornarna går bra (då har ju kroppen vilat under natten) Men nu börjar nätterna bli jobbiga med, jag vaknar av smärtan så fort jag rör på mig nämligen. Ikväll var jag och handlade lite, men kunde knappt ta mig ur bilen när jag väl kom hem. Emil fick komma ut och bära in alla kassar. Jag avskyr att känna mig så begränsad och behöva ta hjälp med saker och ting.
Jag har nog testat alla hjälpmedel och tips som finns under dessa fyra graviditeter. Stödbälte, övningar, glidlakan, TENS. Och så allt man kan göra för att inte förvärra, undvika trappor, undvika promenader, vagga när man går för att underlätta, alltid sitta ner när man klär på/av sig osv. Någon som sitter på någon annan mirakelkur?
Foglossning i sig är ju absolut inte farligt, och ska man se det från den positiva sidan så är det ju kroppens sätt att förbereda sig inför en förlossning. Nu har jag haft foglossning i 6 veckor, 23 kvar. Försökte nyss byta position i soffan, det gick inte. Bäckenet är totalt låst. Ikväll tillåter jag mig själv att bryta ihop. Imorgon känns det förhoppningsvis bättre.
