Imorse blev Emil upphämtad av sin pappa som skjutsade honom till sjukhuset i Eskilstuna. Nu drar ÄNTLIGEN behandlingen mot cancern igång. Det blir några tuffa omgångar med en aggressiv cytostatika först, förhoppningsvis biter det bra så att man kan trappa ner till en mildare variant sen. Han kommer att vara inlagd tisdag-torsdag den här veckan för sina första tre dagarna med cellgifter. Sen finns det ett tydligt schema att gå efter, men det är under förutsättning att kroppen orkar med de biverkningar som kan komma. Man får ta en sak i taget helt enkelt.
Det är nu 4,5 veckor sedan han fick cancerbeskedet och den läkaren trodde att man skulle vara igång med behandling inom två veckor. Så blev det inte. Fråga mig inte varför. Emil har upptäckt fler och fler knölar under tiden, senast i helgen har han som ”en påse med kulor” på halsen med säkert 10 stycken på samma ställe. Förhoppningsvis kommer kortisonet att minska dom snabbt nu, läkaren trodde att de skulle minska redan efter dessa första doser.
Och plötsligt blev allt så verkligt. Jag har gråtit hela förmiddagen sen jag lämnade barnen i skolan. För inte en enda gång har jag gråtit under de här 4 veckorna. Jag grät sönder mig veckorna innan istället, i väntan på besked. Men Emil har alltid sagt, på ett litet skämtsamt sätt i och för sig ”att det hjälper väl inte att gråta” för han själv gråter aldrig. Man gör inte det i hans familj har han sagt, så då gråter jag inte Inför honom. Och i min egna familj så pratar man aldrig om jobbiga eller känsliga saker. Men nu kom det, när jag får vara själv (med Thilox) och bara känna och gråta själv. Jag tror nog att jag måste få ur mig dessa hulkningar bara, sen är det läge att vara stark igen. Men inte just nu.
