Idag var det dags för rutinultraljudet. Jag hade en konstig känsla innan, en blandning mellan att vara fruktansvärt nervös och att vara förberedd på att det inte skulle se bra ut. Emil fick inte följa med pga pandemin.
Jag fick träffa en supermysig barnmorska som gjorde ultraljudet. Hon var lugn, pratade hela tiden om vad hon gjorde, lät mig ställa frågor. Det kändes tryggt helt enkelt.
Allt såg bra ut med lille bebisen efter en noggrann undersökning. Det är precis lika häftigt och fascinerande varje gång man gör ett ultraljud, det spelar ingen roll att jag gjort kanske 12 stycken innan. Det som däremot är skillnad, är att man själv lär sig att titta och se saker. Med Thristan vet jag att jag tyckte att allt såg svart/vitt ut och lite olika fläckar, haha. Nu ser jag liksom vad det är för organ, vad man ska titta efter osv. Så häftigt som sagt!
Därmed såg jag även var det var för kön. Eller vad det inte är, rättare sagt. Pojkar ser man väldigt tydligt om man säger så, och det syntes inte nu. Så om det stämmer (barnmorskan höll med om min teori) så väntar vi en liten flicka!
För att avslöja könet för barnen så köpte jag hem muffins och smarties och fyllde de med rosa godis.
Vi trodde att Thiara skulle bli sådär gråtit överlycklig som bara hon kan bli, speciellt med tanke på att hon blev så besviken när Thilox visade sig vara en pojke. Men icke! Barnen brydde sig verkligen inte! Haha. Bra i och för sig, för könet spelar ju verkligen ingen roll för någon av oss.
Efter någon timme kom Thiara dock fram och gav mig en lång, varm kram och sa ”Åh mamma, det känns verkligen som en speciell dag idag. Tänk att jag äntligen ska få en lillasyster!” Så fint ändå, lilla hjärtat.
