Imorgon får Emil sina sista cellgifter. Det känns overkligt, samtidigt som det inte känns alls. Det går inte att beskriva det. Vi vet ju ingenting om sen, hur en ”vanlig vardag” är.
Jag behövde verkligen tänka på annat, så det passade ju otroligt lägligt när vännerna frågade om vi inte skulle åka ner till Djulö och äta ikväll. Varmt i luften, fina vänner och god mat. En helt perfekt kväll som jag verkligen behövde.