Nu har Thexas varit hemma från skolan i nio dagar, sen förra måndagen. Det märks.
Jag har inte skrivit så mycket om det, men förra våren fick Thristan och Thexas sina utredningar för npf diagnoser klara. Thexas har adhd (som han medicineras för) och trotssyndrom. Och det blir så jäkla tydligt såna här dagar när han bara är hemma. Saker och ting är inte som de brukar, han är rastlös och gör inte av med någon energi då han inte kan träna fotboll.
Han letar bråk. Han ger sig alltid på Thristan först, det är lättast för där krävs det inte mycket. Oftast räcker det med att han öppnar hans dörr, att de möts i trappen eller tittar på varandra vid middagsbordet. När Thristan ledsnat och blir arg (när Thexas lyckats alltså) så går han på Thiara. Thiara blir väldigt sällan arg tillbaka, det har bara hänt några gånger. Men hon blir ledsen och gråter istället.
Dagligen går han på mig. Det är svårt att förklara, men han letar bråk. Det är som att han inte kan låta bli. Alltid med ord, han slåss alltså inte. Men han är oerhört elak, högljudd, provocerande och har tyvärr en narcisssistisk sida (inget utrett). Han går aldrig på Emil, vet inte vad det beror på. Förmodligen för att jag är den tjatiga och jobbiga på ett annat sätt.
Såna här dagar är det så tydligt som sagt. Jag är så trött och ledsen på att alltid behöva curla, på att alltid behöva ligga steget före, att alltid ”va med” för att han inte ska bråka. Jag är helt slut! Idag ringde jag Bup för att diskutera hans medicin samt få en samtalskontakt, de skulle ringa upp mig imorgon.
Jag försöker verkligen förstå honom, men det går inte. Och de som säger att adhd är en superkraft, hur då undrar jag? För oss finns det inget alls positivt med de här diagnoserna. Och då är det bara två diagnoser, Thristan har två andra diagnoser som krockar totalt med Thexas. Inte konstigt att det är kaos. Och att jag är trött. Och ledsen.
