Idag hade jag ett besök hos psykologen igen. Jag hade tänkt avboka det, men gick till slut dit ändå. Jag har inte tyckt att det ger något, det har inte känts som att vi pratar om relevanta saker liksom. Men idag kändes det faktiskt bättre. Vi kunde peta lite i tankarna och oron kring Thexas. Vilka tankar som ska få stanna och vilka som ska få ta plats.
Det är en vecka sen skolan började, högstadiet och allt nytt. Hittills har jag haft ett samtal med mentorn, ett samtal med socialtjänsten, ett samtal med SSPF-samordnare och ett samtal med en elevkoordinator från projekt Ungas framtid. Ingenstans passar vi in, ingenstans får vi den hjälp som riktigt behövs. För alla göra lite, och ALLT kräver Thexas frivillighet. Han gör ingenting frivilligt, speciellt inte såna här saker. Snacka om att greppa efter någonting som tydligen inte finns. Så svårt. Men JAG gör vad jag kan, och det gör mig så jävla slut bara.
Så nu ska jag försöka luta mig tillbaka och låta skolan göra sitt. Jag ska lita på att de fått den överlämningen som krävts och att jag slipper komma och säga ”vad var det jag sa” när det brakar helt. Och under tiden så ska jag mata bort tankarna om att jag ska göra andras jobb, jag ska mata bort oron om att det ska kunna hända saker utom min kontroll.
Jag ska sitta lugnt i båten, och förlita mig på att SMHIs rapport om vackert väder och vindstilla stämmer. Och om/när/hur det börjar storma sen, det tar vi då. Det är i alla fall så jag ska försöka tänka tydligen. Wish me luck.
