Hanna Loffart

Att aldrig sopa under mattan igen

Det känns skönt att den här måndagen gick ganska fort ändå, så kändes det inte i morse när jag vaknade. Jag har drömt jobbiga drömmar om en person i tre nätter nu. Jag vet precis varför, människan kom på tal i fredags och då maler allt runt i huvudet på mig. Jag är så trött och känner mig nere när jag vaknar då. I helgen gick jag dessutom igenom hela min sjukjournal, det gör så jäkla ont i mig att läsa hur jag mådde förra hösten när jag började gå hos psykolog. Utmattningsdepression, ångest, långvarig depression, posttraumatisk stress pga sexuella övergrepp och misshandel. Jag gjorde aldrig utredningen för posttraumatisk stress, jag orkade inte och jag fick inget stöd i det. Det hade kunnat knäckt mig, men på något vis så väcktes en tiger i mig. Mitt i allt det här så gjorde någon mina barn illa och det tog fokusen från mina egna problem till att hjälpa mina barn. Aldrig någonsin har jag varit så fast besluten i att rätten ska segra. Och aldrig någonsin har jag varit så slut och förstörd. Samtidigt så är jag så otroligt stolt över hur allt blev ändå, att jag stod upp för mig själv och för den lilla Hanna som en gång var och sa ifrån. Jag vågade bryta band som jag trodde var viktiga för mig. Det var de inte, tänk om jag vågat tidigare!

Oavsett hur livet ser ut idag, så kommer det alltid göra ont i mig. Att den lilla Hanna som var då, inte blev tagen på allvar. Och att den vuxna Hanna, som berättar och öppnar upp hela sin själ om vad som gör ont, inte blir tagen på allvar. En människa har utsatt mig och andra barn för sexuella övergrepp när vi var små och man blundar för det. Man sopar det under mattan och säger “vi pratar inte om det här, det ser inte bra ut utåt” Det gör mig så totalt och fullkomligt förbannad! Aldrig någonsin mer kommer jag sopa något likt detta under en matta och låtsas som om det inte finns. För jag är bättre än så. Jag gick i intensiv i terapi pga det här, en gång i veckan under nio månader. En del sessioner där jag inte ens orkade prata, utan svarade bara på tilltal. Vidriga hypnotiserande timmar för att försöka minnas, för att kunna bearbeta. Det svåraste, men samtidigt viktigaste jag gjort för mig själv.

Förr var jag så ledsen att jag inte kunde andas, idag ägnar jag det knappt en tanke. Jag har ett inspelat telefonmeddelande från december förra året som fortfarande inte är avlyssnat. Kanske kommer jag aldrig lyssna på det heller, jag tror faktiskt inte det. Men bara känslan av att det finns där, känns ändå bra. “Hjärngympa” som jag brukar kalla det för. Att kunna stå emot sina tankar och känslor ibland. Jag jobbar en del med det med Thexas när det kommer till hans ilska och utbrott. Och även med mig själv. “Är det här värt att lägga ner energi på” Tvinga hjärnan att tänka på annat. Men aldrig sopa under mattan.

Jag fick en kommentar angående mitt inlägg om Mia Skäringers show, för att jag tyckte att det var fel att dra alla män över samma kam och att det var för extremt. Jag har träffat en hel del svin till män i mitt liv, det ska gudarna veta. Och jag kommer aldrig förlåta eller förstå mannen som förgrep sig på mig och andra barn eller på han som fick ett nej till sex och trodde sig ha rätten att säga “det finns ju fler hål” och ta mig på rumpan. På han som hotade mig med kniv och som försökte kväva mig med en kudde och madrass. Eller på han som tyckte att jag var bra nog för ett jobb för att jag var söt. “Det ser bra ut utåt sett, det kan vi ta vara på.” Eller på han som försökte få mig att ta droger för att jag skulle bli roligare. Men tack och lov så är inte alla män likt dessa! Och oavsett vad jag tycker om dessa män, så har jag [tack-och-lov] dessto fler fina män i min närhet. För att jag själv lyckades med kloka beslut till sist.

Det här är inget tycka-synd-om-mig-inlägg, för jag tror att de flesta av oss har en ryggsäck som är tung att bära. Problemet är att vi inte pratar om det, “för det ser inte bra ut.” Tänk vad annorlunda vår värld kunde se ut om vi hade pratat om såna här saker, om jag hade vågat anmäla alla dessa svin för saker de gjort! Jag väljer att tro på karma, att förr eller senare så kommer dessa saker komma fram ändå. Bara för litet sen så fick en av männen sparken från sitt jobb pga sexuella trakasserier mot ett flertal tjejer/kvinnor. Och visst är det lite av en seger inuti den lilla Hanna som var då, som inte vågade anmäla då, att han ändå får veta att det inte är ett okej beteende. Ur #metoo kom något mycket starkare, ett hopp om att man som kvinna ska våga stå upp för sig själv. Och DET ger mig rätten om att skriva om det, trots att det “inte ser bra ut” och “man måste väl inte prata om allt” Men idag tror jag allt är annorlunda, min lillasyster kommer växa upp i ett samhälle där hon kan och vågar stå upp gör sig själv och det hon vill och inte vill. Jag tror inte den generationen kommer ta samma skit som jag och mina vänner fick ta när vi växte upp.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sofia

    Hemskt och så ledsamt att läsa om allt du har varit med om. ❤️ Men vilket starkt inlägg att skriva. 💪❤️

stats