Som om Thiaras tand inte vore nog med drama under den här semestern!
Igår hände en förälders största skräck. Jag fick ringa polisen och anmäla mitt barn försvunnet!
Vi var i Norrköping och hälsade på våra vänner. Thristan skulle sova över där och Thexas blev lite sur när vi skulle åka hem. Han gick ner i trapphuset innan mig och Thiara, inte mer än någon minut max. Jag och Thiara går till bilen och Thexas är inte där! Kom rätt snart på att Thexas säkert gått till gästparkeringen där vi alltid brukar stå annars (vi lånade vännernas parkering då de inte hade någon bil hemma) Men Thexas var inte på gästparkeringen heller. Det här är bara på två olika sidor om deras hyreshus, så det är inga stora ytor direkt.
Jag gick till vännernas port igen, ingen Thexas. Gick till bilen, ingen Thexas. Jag hade Thiara med mig så jag kunde ju inte gå så fort. Fick ringa ner vännen Titti och be henne hjälpa mig leta. Fler och fler anslöt sig till letandet, men han var ingenstans alltså! Till och med brevbäraren hjälpte till att leta i alla trappuppgångar.
Jag tog bilen och åkte ut på stora vägen och letade. Vi letade runt alla hus, i varenda buske, bakom varje bil. När han hade varit borta i 25 minuter så ringde jag polisen, då jag kände paniken komma krypandes och vi behövde hjälp att leta!
Alltså, DET samtalet!
Att beskriva sitt barns utseende, vad hade han på sig. Han hade bränt sig på en humla dagen innan så han hade bara en foppatoffel på sig, den andra låg kvar i bilen då det gjorde ont att ha den på. Och vet ni vad polisen säger om det? ”Det låter ju ganska otroligt att han ska ha hunnit iväg så långt självmant med bara en sko.” Alltså, paniken då! Hon sa att hon skickat tre polispatruller till oss.
Men DÅ ser jag Titti och Thiara som hittat Thexas. Eller han som hittat dom! Jag ropade till polisen i telefon att han var hittad och hon frågade om han var oskadd. Sen la jag på.
Och vilket gråtkalas vi hade! Thexas var så ledsen. Han hade, som jag trodde, gått till gästparkeringen men kommit på att bilen stod ju på andra parkeringen. Och där hade han gått vänster istället för höger. Och där ser bostadshusen nästan likadana ut (iallafall i en 6-årings ögon) så han hittade inte tillbaka. Han hade letat och ropat efter oss sa han. ”Jag var lite rädd mamma, men jag bestämde mig för att aldrig fortsätta leta efter er. Man ger inte upp sin familj!” Älskade unge, jag frågade om han inte hade sett några vuxna som han kunnat fråga men det hade han inte.
Det var en rejäl urladdning alltså och något som jag aldrig någonsin vill vara med om igen!
