Jag träffade på en bekant på Ica häromdagen (är det inte märkligt att man alltid springer på folk där som man gärna hade stått och pratat med längre än så?)
Hur som haver, hon har haft en del motgångar i livet hon med och visste lite om hur jag mådde. Och hon kom nog med de bästa orden;
Det gäller bara att hitta acceptans för att livet är så här just nu, att det inte alltid är så himla bra och som man hade tänkt sig det.
Så det där har jag funderat på, och det är ju just precis så där det är. Alla mina dagar är inte jättedåliga, jag är inte ledsen och trött alla dagar. Men ibland är jag det, och då får jag nog börja acceptera att de dagarna finns i mitt liv. Att det kommer bättre dagar framöver. Just nu är det väldigt upp och ner, det beror på dagsformen och just nu väldigt mycket på hur barnen har det.
Jag har nu gått hos min psykolog i ett halv år, en gång i veckan. Jag skulle ha haft min sista tid i tisdags, men då var ju barnen sjuka. Så vi har en tid i mitten av juni igen och sen får vi se hur det blir, men inga fler tider är inbokade som det ser ut nu. Kanske får jag gå till hösten igen, kanske inte. Visst har jag fått med mig en hel del verktyg, men helt ärligt så har jag kanske inte varit helt öppen och mottaglig. Det har varit för mycket runt omkring oss de senaste månaderna, och jag är förvånad över att hur mycket man faktiskt orkar med. Jag skulle ju ha blivit sjukskriven i januari, men hade inget annat val än att köra på. Och efter det så har allt eskalerat och att en motgång sällan kommer ensam har verkligen stämt in bra. Än är vi inte ”över på andra sidan” och kanske blir det inte helt bra på alla plan heller? Det återstår att se. Och om inte – att acceptera att det är så.
