Hanna Loffart

För 1,5 vecka sedan gick min morfars fru bort i cancer.
Det är så orättvist, varför ska de bästa drabbas av det ondaste?
Det är väl något vi aldrig kommer att förstå oss på.

Idag var det begravning, den var väldigt fin men såklart jobbig.
Det är svårt att hantera sorgen, att se alla så ledsna.
Men samtidigt så är vi ju ledsna för samma sak och måste få visa det.

När jag berättade för barnen att Gun hade gått bort så hade de många funderingar.
Jag satt mest och lyssnade på deras prat, de diskuterade vad som händer när man dör.
De pratade om att man kanske blir en ängel eller ett spöke.
Men så enas de och jag hör dem säga:
”Fast vi vet ju att Gun är en ängel nu, för hon var så snäll och vacker och alla tyckte om henne”
Det är det finaste jag någonsin hört dem säga. Direkt från deras hjärtan. ♥

Idag när jag kom hem från begravningen (barnen var inte med) så hade speciellt Thexas mycket frågor. Han är orolig för mycket just nu, funderar och tänker. Han frågade och jag svarade så gott och ärligt jag kunde på allt. Jag tror det är viktigt att vara ärlig i såna här stunder, att inte förminska och att visa att man faktiskt får vara ledsen.

Hela kvällen har jag känt mig låg, hela kroppen värker liksom.
Det är väl så det ska vara, sorgen. Och den gör så ont.