I lördags gick jag här hemma och donade och städade i godan ro, när Emil sa till mig att ta en smörgås. Typ en timme innan lunch? Helt orimligt? Jag frågade om han tyckte att jag var otrevlig eller något sånt, vilket hade förvånat mig för det är jag nog sällan, haha.
Sen började Thiara tjata på mig att jag skulle ta på mig en fin tröja (jag hade bara linne på mig) så jag förstod ju att de hade något i görningen. Jag sa till Emil att om det är så att vi skulle få besök, så skulle jag bli ruskigt sur på honom om det inte var städat innan. Då gick han och städade badrummet. Och Emil städar väldigt sällan…
Så när bästisarna Linda, Bettina och Fia kom med ballonger och rövade iväg mig, så var jag inte förvånad alls. Vi åkte till Mariefred och Gripsholms värdshus för Afternoon tea, mysig miljö och väldigt gott alltihop. Och framför allt, härligt att umgås!
Jag har aldrig fått någon babyshower med något av barnen, och det här var väl något som åtminstone kan liknas vid det och en uppladdning inför förlossningen. (När jag väntade Thristan så skulle jag få ordna min egen babyshower, jag och syrran stod och bakade en nalletårta i typ 3-4 timmar och sen fick de flesta plötsligt förhinder)
Det senaste året har jag verkligen fått kämpa med tanken och känslan av att känna mig så ensam. Visst att man kan skylla på Corona om man vill det. Men det är inte många av mina vänner som träffat Thilox. Eller ens frågat om honom. Och ännu ensammare blev det under Emils cancerbehandling. Jag kan räkna till fem personer som faktiskt har kommit hem till oss, suttit med oss i soffan och frågat hur det egentligen är, hur vi mår.
Jag har gått hos en kurator och pratat om bla det här. Ensamheten och acceptansen att människor gör sina egna val. Det är en enorm sorg bara och jag kan fortfarande ligga sömnlös om nätterna och tänka på det, och själv ha svårt att förstå hur flera av de som stått mig nära har tagit avstånd. Men det är väl så, att jag har svårt att förstå det för att jag själv aldrig skulle göra så. Men det är där jag fått styra tankarna, acceptera helt enkelt. För samtidigt så kan man inte klandra eller ifrågasätta andra människors val.
Nu svamlade jag iväg lite här. Men det hör ändå ihop. För samtidigt som jag är så innerligt glad och tacksam för vad de här tre favorit-människorna gjorde för mig i helgen, så är det samtidigt en sån jäkla sorg över hur det har blivit med andra. För på något sätt så känns det som att den här bebisen och ännu ett år hemma med den och Thilox, blir början på ett helt annat liv. Och jag som redan känner mig ensam, nu har jag ju inte Emil hemma heller om dagarna.
