Jag inser att det är en vecka sedan jag uppdaterade här. Inte för att det inte finns saker att skriva, för tro mig – det gör det hela tiden. Men jag har inte prioriterat det helt enkelt.
Men en kort sammanfattning. Emil påbörjade sin första cytostatikabehandling i tisdags, då han låg inne och fick det via dropp tisdag, onsdag och torsdag. Han mådde hyfsat när han kom hem, lite illamående (som han fick tabletter mot) och trött. I fredags fick jag ge honom en spruta i magen med ett läkemedel som ska hjälpa benmärgen att att bilda fler vita blodkroppar, som har i uppgift att bekämpa infektioner. Mycket märkligt att ge någon annan en spruta sådär, men varken svårt eller obehagligt. Den sprutan ska han få var tredje vecka bara.
Resten av dagarna har varit bra. Emil har vilat litegrann, men inte mycket alls. Han har mått riktigt bra i helgen och haft sån överskottsenergin att jag skrattat åt honom. Tydligen blir man pigg av Kortison, jag trodde det var tvärtom.
Så vi har haft ett par riktigt fina dagar. Idag är han tillbaka till Eskilstuna för att få mer cytostatika, några andra varianter sen sist. Jag tror att det är sex olika varianter han får utspridda över fyra dagar. Inte helt säkert dock, men jag tror att det är två till han ska få idag. Sen är det ”vila” tills nästa omgång drar igång igen.
En omgång är 21 dagar, och idag är han på dag 8. Dag 1 kommer han läggas in igen för att få mer cytostatika, och så rullar det på. ”Vilan” innebär ju dock en massa mediciner hemifrån och besök på vårdcentral för blodprov och omläggning av Picc-line, så ”ledig” är han ju inte. Men förhoppningsvis kan han få må hyfsat efter de här cellgifterna också, och må bra någon vecka eller två.
Grannarna kom över med ”välkommen-hem-present” till Emil när han kom hem från sjukhuset förra veckan. Spel, film, isglass och chips. Perfekt vid illamående och tidsfördriv.
Fia och Jullan kom med fredagsbukett.
Den här fina buketten kom med blombud förra veckan från min farbror Kimmo, hans fru Karin och mina kusiner. Så himla fint verkligen!
