Veckorna går i 14-dagars cykler här hemma. Cancervecka eller vilovecka. Emil får behandling varannan tisdag med cellgifter i Eskilstuna och sen mår han rätt kasst några dagar. Idag är det en sån tisdag. Omgång 3 av 8. Vi räknar som sagt med några dagar nu när han mår dåligt, illamående och trött främst. Han har även fått domningar i fingrarna pga cellgifterna.
Jag har fått träffa en kurator i veckan genom barnmorskan/Kvinnokliniken. Egentligen så ska man som canceranhörig få samtalsstöd genom Viktoriaenheten (canceravdelningen) men i och med covid-19 så har det inte blivit något av. Men det känns fint att barnmorskan fångade upp mig och frågade om jag ville ha kuratorsstöd. Jag har träffat henne en gång nu i veckan och vi ska träffas varannan vecka framöver under hela graviditeten, om jag vill och behöver. Känns ändå skönt att det finns.
Mitt största hjärta, tänk vad extremt tajta vi har blivit under denna period. Även om vi var det redan innan, men man får lite annan perspektiv på saker och ting vid en sån här kris. Inser vad som är viktigt och vad som kan skalas av. Och sen covid-19 på det, så vi är ju verkligen ensamma här i vår lilla bubbla. Det kommer kännas både märkligt och ensamt den dagen det blir en riktig vardag igen där båda går till jobbet.
