”det är inget personligt”. my ass. personligt som fan, skulle jag kalla det. men visst, är det så våran relation ska vara, fine by me. jag orkar verkligen inte längre. jag orkar inte tassa på tå för att inte göra honom sur eller förbannad på mig. det har jag gjort i alldeles för många år nu. för vad är jag skyldig honom egentligen? inte ett skit. han är däremot skyldig mig så jävla mycket. men han behöver inte bry sig om att betala tillbaka. jag vill verkligen inte ha det längre. jag vill inte ha honom. att verkligen inse det är så otroligt skönt. det var han och jag i några år, timlånga samtal och underbara dagar är minnen blott. men jag trivs med det. jag trivs med minnena. det räcker åt mig. vissa saker vill jag inte ens minnas, det gör för ont. han gör för ont.
och jag vet faktiskt inte hur jag ska bete mig. jag skulle kunna krossa honom så jävla mycket, det är jag medveten om. och det är inte det jag är ute efter. jag vill bara sluta minnas liksom.
jag var nog aldrig underbar för honom.
för tobias är jag underbar, för det säger han till mig. dagligen. han skämmer bort mig med alla ord, blickar och smekningar. men jag gillar det. att planera framtiden med honom nu är underbart. jag vill att tiden ska gå fortare, så att allt kan hända nu, nu, nu. vissa tycker att vi stressar, andra att det bara är att passa på. så vitt jag vet så är det flytten som står närmast på schemat. han och jag i en gemensam lägenhet, kan det bli mycket bättre än så? den här gången är det liksom på riktigt. inte alls samma sak som när jag bodde hos danne. det här kommer att bli mitt också. inte bara hans, hans, hans som hos danne. utan vårt, vårt, vårt. tobias, honom älskar jag.
kanske sårar jag med det här inlägget, kanske läser han det inte ens. jag har faktiskt ingen aning. jag är inte ute efter att såra, jag vill ju bara sluta minnas.
