Hanna Loffart

Det är inte bara det där med utmattningsdepression…

Jag vill börja med att tacka för all fin respons jag fick efter mitt inlägg igår. ♥
När jag hade skrivit det och tryckt på “publicera” så kände jag en sån enorm lättnad.

Sen kom ångesten. Ångest över att jag delar med mig för mycket. För att jag erkänner att jag mår dåligt. Över att jag inte berättat för folk, utan väljer att göra det på detta sätt istället. Oron över vad folk ska tycka, över att folk ska döma mig. Ja, så där höll det på och jag har knappt sovit en blund i natt. Imorse när jag vaknade så var jag helt slut, och jag har förmodligen gråtit i sömnen då jag var alldeles svullen och rödögd. Jag började läsa igenom alla kommentarer, mail och sms som jag fått. Så himla fint verkligen och jag har läst varenda en, men inte svarat på något än. Jag ska, men vet inte hur och när.

Responsen var väl ungefär som jag förväntat mig. Man förstår inte riktigt. För idag är det så vanligt att människor bränner ut sig på sina jobb och därmed är det så vanligt att utmattningssyndrom eller utmattningsdepression förknippas med just arbetsbelastningen i ditt jobb. Och det är så svårt att förklara när det INTE är så. När känslorna inuti liksom bubblar, men man ändå inte riktigt når fram med det man vill säga eller förmedla.


Att bli frisk från sin utmattningsdepression tar tid. Just nu ligger just den delen lite på paus. Det är så mycket annat som händer i livet som just nu går före mitt eget mående. Hade jag kunnat skriva ut det här så hade ni kanske förstått. Jag träffar som sagt min psykolog en gång i veckan och ska framöver även påbörja en terapiform som heter EMDR mot posttraumatisk stress.

För – förutom utmattningsdepression så har jag även en “vanlig” depression samt posttraumatisk stress också.

Det tänkte jag inte skriva om, men efter allt jag öppnat upp mig om igår så känner jag att det inte spelar så stor roll. För det hör ju ihop.

Utmattningsdepressionen är det “lätta” delen. Missförstå mig rätt, det är en stor och viktig del, men just nu är det den biten som får vänta lite. Samtidigt som det hör ihop, för det handlar ju alltihop om mig och mitt mående. Men jag kan inte gå igenom flera olika behandlingar just nu. Min personalchef föreslog företagshälsovården, menar hon att jag ska gå där också? Jag skulle behöva KBT-terapi för min utmattningsdepression, medicinering för min depression samt den här EMDR-terapin för posttraumatisk stress. Men jag kan inte göra allt samtidigt. Och jag är livrädd för medicinering, speciellt efter den där läkaren som sa att “jag bara kan ta ångestmedicinen på fredagar”. Jag har inte öppnat de burkarna kan jag meddela.

Alla kommer med rådet att vila. Det gör jag. De senaste månaderna har jag inte gjort annat än att vila och det gör mig så trött och ännu mer deprimerad! Efter jobbet så åker jag hem och vilar, sen lagar jag enkel mat till barnen, sen vilar jag lite till när de ser på barnprogram. Sen lägger jag dom och vi myser i deras sängar (vilar!) och sen vilar jag i soffan några timmar tills det är dags att lägga sig. Jag har aldrig sett på tv speciellt mycket, men de senaste månaderna så har jag nog plöjt varenda serie som finns att se. Och jag är så uttråkad! Men samtidigt så trött att jag inte har några alternativ, jag orkar inte annat. Och det ger mig dåligt samvete. och så börjar det om.

Rådet jag fått är att göra sånt jag mår bra av. Så då jobbar jag, för det mår jag bra av. Och så målar jag om nåt rum eller möbler eller möblerar om halva huset, för det är kul och det mår jag bra av. Och sen vilar jag.

Ja, ni hör ju själv att det är aningens rörigt just nu och att jag inte riktigt fått “kläm” på hur jag ska hantera situationen ännu. Och jag har förmodligen inte riktigt accepterat att det är så här livet ser ut just nu heller. Men det är väl ett steg det också, acceptansen. Och ja, den delen är svår…

 TACK för att du läser. ♥

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Isa

    Du är inte ensam med utmattningssyndrom. Det är så vanligt…
    Jag körde på för hårt och gick rätt in i väggen 2005. Jag är fortfarande inte återställt pga att jag inte tog tag i det direkt utan lät det gå förlång.
    Ang tabletter. Jag var sjukskriven de ggr jag börjat. 2-3 veckor bara för att komma överens med dem och biverkningar. Tog dom även till kvällen så man sov bort de värsta biverkningarna.
    Hoppas du snart känner dig bättre igen

  2. Sara

    Hanna, jag vill bara ge dig en stor kram och säga till dig att det kommer att bli bättre. Det kommer ta tid men det kommer att bli bättre. Jag kommenterade här för någon månad sedan om att jag såg tendenser i det du skrev kring utmattning och skrev då om företagshälsovården. Då visste jag ju såklart inte att du redan gick och pratade hos någon. Idag, när jag skriver det här, så är det ett år sedan på dagen sen jag avslutade min sjukskrivning och gick upp på heltid. Då hade jag varit sjukskriven i sex månader och långsamt trappat upp procenten.

    Jag gick sönder totalt. Så mycket problem med ångest och så den förbannade utmattningen. Jag kunde ligga i soffan hemma och gråta över att jag ville ha något i köket men att jag inte orkade gå dit. Att resa sig upp och förflytta sig de få meter som krävdes kändes för mig lika krävande som att ta sig upp för mount everest. Ingenting kändes kul. Jag skrattade aldrig. Bara grät. Jag kunde inte läsa långa texter. Hade ibland svårt att uppfatta korta sms. Kunde inte kolla på någonting mer krävande än vänner på tv för då blev det för långt. När jag väl blev så frisk så jag orkade ta korta promenader runt kvarteret så glömde jag vid flertalet gånger bort portkoden till huset. Detta hände så många gånger att jag tillslut alltid hade den nedskriven på min hand. Att laga mat var inte ett alternativ och jag åt hemma hos min mamma i månader.

    Mitt jobb var det roligaste jag visste. Jag älskade att gå dit. Det var det enda som bar mig. Det hade gett mig hopp om livet. Äntligen ett jobb med härliga kollegor, roliga arbetsuppgifter och på en plats där jag verkligen ville vara. Jag fortsatte kolla min jobbmail även när jag kommit hem. Till slut bytte min chef alla mina lösenord. Jag kom inte in någonstans. Jag fick börja gå till företagshälsovården och det har varit min räddning.

    Jag har någonstans på vägen insett att man kan inte vila sig fri från utmattning. Man måste VILA. Hjärnan måste vila. Även om du ligger i soffan så kanske hjärnan går på högvarv? Koppla bort vardagen. Jag förstår att det är 1000 gånger svårare för dig som har en familj än för mig som lever ensam. Jag hoppas att du väldigt snart kan ta dig själv och ditt mående på allvar. Jag tänker att sjukskrivningen kanske kan vara till hjälp? För även om du beskriver jobbet som något som får dig att må bra (det gjorde jag också innan jag blev sjukskriven och en lång period efter) så är det ännu en sak som inte låter din hjärna vila.

    Blir väldigt långt och säkert inte alls till någon hjälp. Allt jag ville säga är att du är långt ifrån ensam.

    Kram

  3. Anna

    Hej Hanna!
    Jag har gått igenom ungefär samma sak som du gör med utmattningen. Jag har alltid älskat att ha tusen bollar i luften, vara driven, engagerad, positiv och trevlig. Helt plötsligt sa det stopp när en kruka ramlade i golvet för att jag storstädade inför att kvällens gäster skulle komma samtidigt som maten stod på spisen. Min första panikångestattack var ett faktum. Jag förstod inte vad som hände med mig.
    Jag tog efter ett par dagar mitt förnuft, och mycket tack vare min utbildning till socionom, till fånga och sökte mig till vårdcentralen, Väl där hittade läkarna inga fel (förutom d-vitaminbrist som kan orsaka depression). Jag fick diagnostisera mig själv framför läkaren och jag kom till en psykolog. Det var min räddning! Att få prata med någon som lyssnade på all min ”onödiga sörja”, om stort och smått. Hon förklarade det som att min hjärna har ett gäng förnuftiga sekreterare som ska ta hand om en rädd liten kanin, den här kaninen ska symbolisera amygdala i vår hjärna. En rädd lite kanin på rymmen från sekreterarna vars uppgift är att sorterar allt i vår hjärna. På grund av att sekreterarna är utarbetade med alldeles för hög belastning lyckades kaninen rymma (du kan inte kontrollera dina känslor eller tankar). Hon ifrågasatte starkt att jag också sa att ”jobbet är min frizon”. Det är fel! Jag förstår precis hur du känner med jobbet, men var försiktig där, vårt hem ska vara vår borg.
    Jag sjukskrevs ganska omgående 1 månad och samtidigt tog jag bort alla måsten i mitt liv. Sen dess, detta var i maj, har jag hållt hårt på ett måste per vecka. (En träff med vänner, en kurs, ett möte, en storhandling, en städdag osv). Det som också funkade för mig var att jag började förlika med mig, och erkänna för mig själv, att jag var sjuk. Även fast jag älskar att jobba så går jag ju inte till jobbet med influensa. Sjukdom behöver inte baseras på kroppstemperatur eller en rostig hals. Vi får vara svaga och sjuka, hur lång tid det än må ta.
    Det värsta jag visste var också när folk sa ”men du är stark, det tror man inte när man ser dig.” Jag ville vara allt annat än stark där och då, och det får man vara.
    Det blev ett långt inlägg, och mitt första i bloggvärlden :). Jag hoppas du tar den tid du behöver och förstår allvaret i det.
    Jag kan inte rådgöra kring medicinering för jag var också, som du, rädd för den. Jag tror man vinner mycket på att erkänna för sig själv och andra, samt att man tillåtas vara svag i alla lägen. Du fixar inte allt, du är bara en människa.
    Lycka till!

  4. Ida holtz

    Skickar en stor kram även om den inte gör något bättre så är det en till som tänker på dig❤️ Du är stark och så modig som vågar berätta och jag är säker på att fler känner igen sig i det du skriver❤️

stats