Ytterliggare en vecka har passerat, och vi går idag in i vecka 30. Känns underligt, tiden går så otroligt fort, men samtidigt så sakta, så sakta. Så, tre fjärdedelar är avklarade och jag börjar bli riktigt nervös. Har inte riktigt börjat handla till lill*n ännu heller. Visst, vagnen är inköpt, står hos svärföräldrarna och jag minns nappt hur den ser ut. Har satt Amanda på målning av spjälsäng. Några strumpor och ett klädset är köpta, men där tar det stopp. Paniken börjar komma. För tänk om bebben vill titta ut tidigare? Vilket jag nästan hoppas på, vill verkligen inte gå över tiden.
Folk ställer så otroligt idiotiska frågor (enligt mig) ibland. Kanske inte för att själva frågorna i sig är idiotiska, men om man frågar nåt så borde det väl vara för att man vill veta, och på så sätt lägga det på minnet? De mest irriterande frågorna just nu:
Är du säker på att det inte är fler än en?
Efter tre stycken ultraljud och med tanke på hur liten jag egentligen är så; Ja, det är inte fler än en.
Vet ni vad det blir?
Personen i sig syftar självklart på vilket kön det blir. Men då den frågan är ganska tröttsam just nu brukar jag dra till med att vi iaf hoppas att det blir en människa, eller förhoppningsvis inte en elefant.
Har ni verkligen råd med det?
Annars skulle man väl inte skaffa barn?
Hur långt är du gången? (får svar) Det säger mig inget.
Seriöst. Hur många gånger har man inte hört den där? Folk frågar hur långt gången man är. Svarar tex. vecka 30, och personen i sig ser ändå ut som ett frågetecken. Det är pinsamt att människor faktiskt inte vet hur många veckor man är gravid. Eller så frågar de vilken månad man är i. Vilket nästan är ännu värre. Brukar dra till att fråga om de vill veta graviditetsmånader eller kalendermånader. Även där är folk helt lost med hur länge man är gravid. De flesta verkar tro att så fort man går in i den nionde månaden så är det dags att föda. Men så är det självklart inte, det ska nästan gå tio månader innan det är dags.
När ska du föda då?
Huuur ska jag kunna veta det? Ett beräknat datum kan jag ge, men inte när jag ska föda. Det är inte upp till mig, utan till det lilla livet inuti mig att bestämma.
Har ni bestämt nåt namn?
Det kanske vi har, men i såna fall så håller vi det för oss själva. Har avslöjat en del namnförslag för några vänner, men när man bara får skratt eller hånflin tillbaka, så känns det bättre att hålla tyst.
Har det börjat sparka nåt än?
Ja, det börjades i vecka 19. Så ja, sparkarna har man känt läänge.
Hur mår du?
Allvarligt. Tycker inte det är alls kul att svara som det är, att jag inte mår så bra hela tiden, att man har tusen olika småkrämpor, men ljuger ju om jag säger att allt är bra. Hur kul är det att gnälla? Hur intressant är det? Vänligt av dem som frågar men ändå, vad ska man svara?
Hur mår magen?
Joodå, hur mår din egen mage?
Men det värsta av allt är ändå när folk kallar en tjockis, fetto osv. Vissa njuter verkligen av det. Tänk dig själv att du går på stan och hör någon ropar, skriker och vrålar; TJOOOOCKIS!! Självklart så tar jag inte åt mig, eller ens vänder mig om för att se vad det är för idiot som ropar så. Tills man hör; Men Hanna, jag ropar ju på dig. Är du döv eller? Nej, jag är inte döv. Vad ger dessa människor den rätten att kalla en så bara för att man är gravid? Ibland har jag lust att slänga en kommentar tillbaks, men då vissa människor är lite rundare än de borde, så håller man tyst istället och visar lite respekt. Men vissa tycker visst om att trycka ner andra på det sättet.
De här frågorna besvaras gärna och gladeligen till de flesta. Men jag tycker ändå att tex ens egen pappa och de närmsta vännerna borde veta det mesta. Men det kanske är för mycket att begära.
