Jag och Emil har sett dokumentären om Madeleine McCann, ni vet den 3-åriga flickan som försvann när hon var och semestrade med sin familj i Portugal år 2007. Den är rätt mastig med hela 8 avsnitt, man hade lätt kunnat halvera den. Hur som helst, vi såg klart dokumentären igår och idag är jag helt slut. Jag har drömt mardrömmar hela natten, om att någon är i vårt hus och ska ta mina barn. Att någon förföljer oss. Så himla otäckt. Och fastän jag har vaknat flera gånger, så har jag liksom återgått till drömmen när jag somnat igen. Hemskt!
Så idag har jag känt mig trött, nere och sorgsen. Stackars barn. För någonting har ju hänt, frågan är ju bara vad?
Vi har dessutom sett dokumentären om Josefin Nilsson i helgen, hemsk den med. Men med en desto vanligare handling. Hon hade ett förhållande med en hemsk man, där har jag också varit och jag kände igen mig i så mycket. Jag satt med tårar i ögonen under hela dokumentären. Likaså den om Michael Jackson. Men där kände jag mig mest äcklad. Men återigen, jag har varit där med. Fy fan för folk alltså!
Så ikväll ska jag krama om mina barn lite extra och sen krypa upp i Emils trygga famn. Lycklig över att livet blev så bra.
