Helt plötsligt var det den 1 september och dags för Emil att börja jobba igen. Han börjar med en månad med 50%, sen får vi se hur han ska trappa upp det. Tanken är 100% sen i oktober, men man får väl se hur kroppen orkar.
Så konstig känsla ändå, han har ändå varit hemma med mig och Thilox i 7 månader nu. Den senaste månaden, sen han avslutade sin behandling har varit lite märklig. Jag har så många gånger brutit ihop och gråtit när han har lämnat hemmet, känslan av att han ska försvinna. Eller att han är på sjukhuset och genomgår cellgiftsbehandling igen. Det tar tid att bearbeta allt det här, det är ett som är säkert.
Jag trodde att det skulle kännas jobbigare idag när han åkte iväg. Men nu verkar även mitt huvud ha förstått att han bara skulle jobba, och att han kom hem igen. Han var dessutom på bra humör och hade känt sig väldigt välkommen och saknad på jobbet, vilket är jätteroligt!
Jag har inte gjort många knop här hemma under tiden, att rodda iväg tre barn till skolan och sen underhålla en galen 1-åring tar kraft nog. Kroppen är dessutom i strejk efter en dag på Parken Zoo i helgen.
Morgonmyset då, Thiara ville hjälpa till att ge Thilox välling. Så himla rart!
På den här bilden ser man även att Thiara börjar få Emils ögonfärg, lite gröna. Så fint! Får se om Thilox också får det, eller om han kommer ha sådär klarblå ögon. 
