Fars dag.
Jag har i ärlighetens namn lite svårt för såna här dagar. Det är så ”påtvingat” att fira dom. Jag har turen att ha två pappor. En biologisk och en bonus. Och så min Emil, världens bästa pappa till mina barn! Och en svärfar som jag ser upp till, som gör allt för sina barn.
Men så kommer de här dagarna. När man måste ses och uppvakta alla pappor. För min del är det stört omöjligt! Jag KAN INTE klona mig! Jag blir bara så himla stressad. Det handlar inte om att jag inte vill träffa alla, självklart inte! Men när alla dessa ”måsten” kommer…
Emil känner som mig. Han fick en present vid frukosten, that’s it! Det räcker gott och väl. Vi älskar honom lika mycket varje dag.
Sen åkte vi hem till pappa för fika. Sen blev vi kvar på lunch där också. Pappas fru Evas mat tackar man inte nej till..! Min syster Amanda var där också. Thiara trivdes. När vi åkte hem så somnade hon i bilen, bara för oss att lyfta över henne i vagnen så fortsatte hon att sova två timmar. Emil krattade löv och jag städade inne under tiden.
Mamma ville att vi skulle med och fira Fars dag med morfar också. Men där fick vi säga nej. Jag bryter nästan ihop vid minsta lilla stresspåslag nu alltså.
När Thiara vaknade så åkte vi till Emils föräldrar för fika. Vi blev kvar länge, väntade på Emils ena bror som inte kom. Men Thiara lekte järnet med farmors gamla dockvagn. Och det var skönt att bara sitta.
När vi åkte hem så stannade vi på Ica för att handla. Hungriga. Det gick ju sådär. Köpte mat till kvällen och struntade i resten. Får ta det imorgon. Sen hämtade vi hem pojkarna från deras farmor och farfar. Jag har saknat dom under helgen. Skönt att ha dom hemma igen.
Nu känner jag mig helt slut. Inte för att dagen har varit jobbig. Utan för att jag förväntat mig att den skulle vara det. Svårt att förklara. Vi har tagit plats i soffan hela kvällen. Jag har inte orkat röra mig en fläck.
Jag avslutar detta pladder med en bild på mig och min pappa för en massa år sedan.
