För 11 år sedan fick jag ett piano av min dåvarande sambo.
Det var en tant i Eskilstuna som skänkte det mot avhämtning.
Så här i efterhand så förstår jag gott och väl varför hon skänkte det mot avhämtning.
Det väger BLY!
Det är välanvänt och har gett mig många, många timmars fina stunder.
Det har flyttats mellan lägenheter och hus.
Och jag kan inte ens räkna hur många som hjälpt till att flytta detta monster till as.
Eller hur många som pajat ryggen pga det…
Men ikväll är det dags att ta farväl, ja för det känns lite vemodigt.
Men jag har inte plats för det, det är fruktansvärt ostämt och jag lägger hellre de där stämningspengarna på en keyboard som jag enkelt kan gömma i garderoben. Nu får pianot flytta hem till en vän till mig vars dotter vill lära sig spela. Jag hoppas att hon får samma glädje av det som jag haft, och att inga ryggar skadas ikväll. Och på något sätt så känns det som att säga hejdå till ”det bakomflutna” då pianot är den enda möbel som jag har kvar sen innan jag träffade Emil. Time flies!
