Hanna Loffart

Förlossningsberättelse Thiara

I fyra dagar har vår lilla dotter funnits hos oss. Fyra dagar som känns som en kort tid, men samtidigt en evighet.
Jag hade en ganska tung graviditet de senaste månaderna. En extrem foglossning och svullen kropp.
Jag har under hela graviditeten känt på mig att hon skulle födas lite för tidigt och att vi inte skulle hinna in till förlossningen.
Tänk så rätt jag hade…

Tisdagen den 10/12 hade jag lite sammandragningar på kvällen. Det var inga som gjorde ont, men de kändes.
Jag klockade dom i några timmar, men det var inget regelbundet alls. Så jag gick och lade mig och somnade bums.
Jag sov hela natten, vaknade till någon gång av att det kändes annorlunda. Men inga direkta värkar.

Klockan var nånting innan 5 på morgonen den 11/12 när jag vaknade och gick upp för att kissa.
Kände något som kunde vara en värk, oh vad jag hoppades att det skulle vara så!
Klockan 05.03 postade jag ett blogginlägg och fick då en värk efter det. Japp, det var en värk!
Inte jätteond, men det kändes. Yes, kunde jag våga hoppas..?!

Emils klocka hade precis ringt, så jag gick ned till honom och sa att “du behöver nog inte åka till jobbet idag, jag tror precis att jag hade en värk.” Emil har en timmes bilfärd till sitt jobb så det kändes för osäkert om han skulle åka iväg tyckte jag. Han skickade iväg ett mail till sin chef och förklarade läget. Att vi inte visste om det satt igång riktigt, men vi vågade inte chansa.

Klockan 05.10 kom en värk till. 7 minuter sen första riktiga värken alltså. Sen låg vi där i sängen och väntade. Det borde ju komma en värk till snart om det var igång på riktigt. Efter 8 minuter var det dags igen.

Klockan 05.18 kom nästa värk. Då gick även vattnet där i sängen. Vattnet har inte gått hemma varken med Thristan eller Thexas så det var något jag tyckte var häftigt att få uppleva. Det var verkligen det där “knäppet” som alla talat om. Som om någon smäller en ballong inuti en. Det var väl egentligen inte så mycket vatten som kom (inser jag nu efteråt) men det var ändå. När Thexas föddes så gick vattnet samtidigt som han föddes, så jag insåg att det nu kunde gå fort.

Emil hämtade någon handduk och jag gick på toaletten. Samtidigt så sa jag åt Emil att ringa sina föräldrar så de kunde komma in till oss och ta hand om pojkarna som låg och sov. Klockan var då 05.20. Emil var redan nu stressad. Han ringde fel där på morgonen. Han kom till någon stackars tant som inte förstod nånting alls. Sen ringde han rätt och förklarade läget för sina föräldrar, medans jag sa att de måste komma NU.

Jag tog på mig kläder, såg till att Emil packade ner det sista i väskan. Jag tog med det viktigaste i jackan. Nässpray, lypsyl och kameran. En mobilladdare också. Sen satt jag på en stol och väntade på att Emils föräldrar skulle komma. Emil gick bara runt här hemma och irrade. Han tyckte att det tog såå lång tid, fastän de åkte direkt.

Klockan 05.39 ringer jag till förlossningen som först inte svarar. Ringer igen och får prata med en barnmorska. Jag säger glatt att vattnet gått hemma och att jag inte vågar vara hemma längre då förlossningen med Thexas gått så himla fort (hann inte in på förlossningen med honom, utan han föddes på ett intagningsrum) Barnmorskan i telefonen tyckte att vi kunde ta det lugnt och känna efter.

Ca klockan 05.45 kommer Emils föräldrar hem till oss. Emil fick hjälpa mig på med skorna. Jag var precis på väg ut genom dörren när en värk kommer. Emils mamma vill krama mig hejdå och säga lycka till, men jag skjuter iväg henne. Jag hoppas hon förstod att det var pga värken. Vi sätter oss i bilen och backar ut från uppfarten. Hos våra vänner som bor två hus ner på gatan så kom nästa värk. En minut emellan. Redan när vi åker ut ur vårt bostadsområde så känner jag att “det här kommer aldrig att gå”. Jag övervägde att ringa efter min jobbarkompis man, han har jobbat på ambulansen och hjälpt till att förlösa några kvinnor. Men jag slog snabbt bort den tanken.

Vägen mellan Katrineholm (där vi bor) och sjukhuset i Eskilstuna kändes lång, det är ändå 6 mil att åka. En timmes bilfärd. Jag var orolig över väglaget, men det hade varit plusgrader över natten så vägen var torr. 5 plusgrader hade vi. Perfekt! Emil susade fram, alldeles för fort. Det var jobbigt att hänga med i kurvorna. Han körde om en hel del bilar, framför allt lastbilar. Vi satt tysta där i bilen. Emil försökte prata med mig, frågade hur det gick. Jag hade ingen tid att prata. Värkarna kom med 1 minuts mellanrum. Jag hade åkt hemifrån i leggins, linne, tjock tröja och dunjacka. Efter ett tag började jag svettas, så in i norden. jackan åkte av. Sen den tjocka tröjan. Emil fick sänka värmen i bilen, jag vet inte om han satte igång ACn till och med. Jag var så varm! Värkarna blev alltmer intensvia och svetten rann på mig. Jag drog upp mitt linne och sköt bak sätet lite, det var så jobbigt att andas genom värkarna nu.

När klockan var 06.15 tog jag tag i Emils ena lår och sa lugnt och tydligt. “Stanna bilen” Vaddå nu? fick jag till svar. “Ja tack, när du kan” Han körde in till vägkanten. Aningen chockad kan jag tro. Vad skulle vi där att göra?

Jag sa lugnt och sansat att vi skulle ha barn NU och att han skulle ringa ambulans och be dom komma. Han ringde 112 och förklarade läget. Jag hörde att han var stressad, chockad, virrig och livrädd. De frågade vart vi var och Emil började förklara hur vi åkt, ungefär hur långt in på vägen vi kunde tänkas stå. Jag såg busshållsplatsskylten framför mig. “Risinge” Det gjorde det betydligt enklare för ambulandspersonalen att veta vart vi var. Han la på telefonen och sa att de var på väg. Kunde han pusta ut nu?

Jag sa åt honom att gå ur bilen och ta av mig byxorna. Han förstod ingenting. Men han gick ur bilen och gick runt till mig som satt i passagerarsätet. Sen sa jag åt honom att ringa förlossningen. Han började leta efter telefonnumret som han i sin telefon döpt till “BB”, men till slut så hittade han numret och ringde dom. Klockan var 06.22 då. Återigen sa jag åt honom att ta av mig byxorna. Just då svarade barnmorskan Marianne i telefonen. Emil berättade att vi ringt in tidigare och var på väg, men att vi nu stod mitt ute i ingenstans. Marianne sa till Emil att inte oroa sig. Så fort går det inte. Invänta ambulansen ni. Jag sa återigen till Emil att TA AV MIG BYXORNA. Han lydde mig och med Marianne i telefonen i ena handen så fick han av mig byxor, trosor, skor och en strumpa.

Jag sa åt honom att ta fram handdukar. Vi hade tagit med några handdukar eftersom vattnet gått hemma, jag hade ingen aning om hur mycket vatten som skulle sippra i bilen, så vi tog med fyra handdukar. En hade jag suttit på ända sen vi åkte hemifrån. Emil tog fram två handdukar från baksätet och hjälpte mig att lägga en till handduk under mig. Samtidigt så pratade Emil hela tiden med Marianne om vad som hände. Då fick jag en krystvärk, den första. Jag sköt bak mitt säte en bit och la upp vänstra foten på instrumentbrädan. Emil hade panik och visste inte alls vad han skulle göra, jag tyckte så synd om honom. Han pratade i falsett och jag hörde hur rädd han var. Jag försökte lugna honom och säga att allt gick bra. Medan barnmorskan i telefonen sa att “det blir ingen bebis än, hjälp till att hålla emot lite” till Emil. Efter knappt en minut till så kom nästa krystvärk. Det brände till och jag kände hur huvudet stod precis innanför. Jag tog tag i Emils hand och sa att “vid nästa värk så kommer hon” Marianne i telefonen höll fortfarande inte med.

Vid nästa krystvärk så såg Emil hur blygbenet reste sig. Han satt alltså på huk utanför bilen, bredvid mig. Så han såg ju inte ALLTING, vilket var rätt skönt. Sen kom huvudet ut. Jag testade att trycka på lite till och då slank hela kroppen ut. Enkelt och snabbt. Jag tog snabbt emot henne och la upp henne på mitt bröst. “Nu kom bebisen” sa Emil i falsett till Marianne i telefonen. Klockan var då 06.26. Jag la vår lilla varelse i framstupa sidoläge och masserade hennes rygg, slog lite. Hon började då skrika direkt. Emil tog fram den sista handduken som vi kunde svepa in henne i. Han stängde dörren och kom och satte sig i förarsätet igen. Han pratade lite mer med Marianne i telefonen och jag försäkrade Emil om att allt var bra, både med mig och bebisen. Han la på telefonen efter ett samtal som endast varat i fyra minuter och ringde upp 112 igen som kopplade honom till rätt ambulans. Emil berättade att bebisen var född nu.

Sen satt vi där i bilen och väntade. Jag bad Emil stänga av radion. Njöt av tystnaden. Masserade bebisen lite så att hon skrek då och då. Ett underbart skrik. Jag kände mig lugn och stolt. Jag hade fixat det här! Med endast ett få meningar sagda under hela bilresan så hade jag fött vår dotter. Mitt ute i skogen i ingenstans, på väg 214. Vid busshållsplats Risinge. Jag var själv förvånad över mitt lugn. Jag gjorde hela värkarbetet genom tystnad. Krystade ut mitt barn under tystnad. Barnmorskan Marianne måste ha undrat om jag faktiskt var där..?

Jag kände mig hur pigg som helst och föreslog att vi kunde väl åka hem nu istället? Då såg vi ambulansen komma med blåljus, Emil blinkade med helljusena för att markera att det var vi som stod där. Klockan var då ca 06.45.

20131215-211436.jpg

20131215-211454.jpg

En manlig ambulanssköterska vid namn Björn släpptes av och sprang fram till mig. Öppnade dörren och frågade hur det gick. “Vi hann före er” svarade jag.
Ambulanssköterskan Annika vände ambulansen och parkerade framför oss. Fortfarande med blåljusen på. Ett sånt ståhej för ingenting tyckte jag. De kollade så att allt var okej med mig och bebisen. Sen skulle de klippa navelsträngen. Detta var inget de gjorde så ofta så de stod och diskuterade med varandra om hur de skulle göra. De satte två peanger och klippte sedan av navelsträngen. Kopplingen mellan mor och dotter, precis framför ögonen på mig. Det droppade lite blod. Sen fick Emil ta bebisen och sätta sig i ambulansen med henne. Ensam med sitt barn. Detta har Emil berättat var bland det jobbigaste. Att sitta där med sitt nyförlösta barn och inte veta vad som hände med mig i bilen.

Men jag mådde bra. Otroligt bra! Ambulanspersonalen stod och kliade sig i huvudet och frågade sig själva hur sjutton de skulle lyckas få ut mig ur bilen. De hade tagit fram en bår och ställt upp som de ville ha upp mig på. “Jag kan gå” tyckte jag. De tittade förvånat på mig. “Om jag kan få hjälp på med skorna tack”. “Mycket har jag fått höra inom mitt jobb”, sa ambulans-Björn. “Men aldrig att någon nyförlöst bett om hjälp med sina skor”. De var båda så trevliga och jag berördes inte alls av att jag låg där naken i bilen med en massa sörja under mig. Moderkakan hade jag inte krystat ut, så jag fick hålla i den där peangen (som satt fast i navelsträngen) i handen. Jag sköt fram mitt säte igen och klev ur bilen och satte mig på båren. De rullade in mig i ambulansen och jag fick upp bebisen på mitt bröst under varma, sköna filtar. Jag svettades inte längre.

Det värsta enligt mig kom sen, Emil fick åka själv i vår bil bakom ambulansen in till Eskilstuna och Mälarsjukhuset. Klockan var ca 07.05. Jag tyckte så synd om honom. Det kändes så himla jobbigt. Han var ju fortfarande i chock. Han ringde sin mamma och berättade snabbt historien.
I ambulansen hade vi det trevligt. Ambulans-Björn satt bak med mig och bebisen. Jag hade ont av värkarna som kom pga att moderkakan var kvar i mig. Han pratade med förlossningen och berättade att vi var på väg in. Han hade högtalartelefonen på. Barnmorskan på förlossningen undrade hur jag mådde. “Jag mår bara bra” kunde jag ropa tillbaka. De sa att jag skulle försöka hålla kvar moderkakan tills vi kom in till förlossningen. Det var väldigt jobbigt och gjorde ont, men ambulans-Björn hjälpte mig att andas och tänkte på annat.

Vi var bara 17 km från sjukhuset så det gick ganska fort att ta sig dit. Klockan var ca 07.15 när vi rullade in med ambulansen. De rullade iväg med oss mot förlossningsavdelningen. Jag har aldrig åkt ambulans förut och trodde jag skulle bli illamående av färden, men det gick bra. När vi kom in på förlossningsavdelningen så rullade vi förbi rummet där Thexas föddes. “inte ens dit hann jag den här gången” tänkte jag för mig själv. Jag försökte sätta mig upp för att se lite. Där stod Emil och fem barnmorskor, redo att ta över. Jag hälsade glatt och de vart nog alla förvånade över det. Det var otroligt skönt att se Emil igen, de där minuterna utan honom kändes som en evighet!

Väl inne på förlossningen fick jag ganska direkt krysta ut moderkakan. Fy fasen vad skönt! Det var hemskt att behöva hålla den kvar till 07.20. Sen undersöktes jag, inte en skråma. Bebisen torkades av och de fixade till navelsträngen. Vi hade aldrig kollat om det verkligen var en flicka vi fått! Det hade vi inte haft en tanke på. Men jo, så var det. Vår lilla Thiara.

Sen blev vi lämnade ensamma där med vår Thiara. Det var fullt på BB så vi visste inte hur det skulle bli. Jag ville åka hem direkt, eller efter de 6 timmarna som man får åka hem efter. Men Emil ville stanna. Han ville få den där “förlossnings och BB-känslan” och jag kan väl förstå honom. Han behövde hämta sig och barnmorskorna tyckte också att vi skulle stanna. De hittade ett rum till oss till slut. Men innan dess fick vi den goda brickan med smörgåsar. Det passade bra, lagom till frukost!

Det smakade underbart gott! Jag var så glad över att jag fick vanligt te och slapp mitt hallonbladste som jag druckit under de senaste veckorna av graviditeten. Thiara låg vid bröstet och myste, försökte tutta lite.

Efter ett tag kom de in för att mäta och väga henne. Vågen visade på 4470 gram, mätstickan på 52 cm och huvudomfånget var 37 cm.

Barnmorskan som tog hand om oss så väl hette Lisa.

Klockan 11.30, efter 4 timmar där på förlossningen så hade de fixat ett rum på BB till oss. Emil fick ta på Thiara kläderna, vilket han lyckades göra ut och in. Men det är ju märkligt det där, sjukhusets kläder har ju sömmarna utåt! Skönt för bebisarna såklart, men förvirrande för oss andra.

Jag fick gå på toaletten och förvånades över att jag inte hade ont. Skönt! Fick sitta i en rullstol som barnmorskan Lisa körde mig och Thiara i. Kändes larvigt, jag kunde ju gå! Vi fick rum 74 på BB. Ett rum som säkerligen inte används som vanligt BB-rum i vanliga fall. Det var litet och låg precis bredvid sällskapsrummet. Utan både toalett och dusch, det låg en bit bort.

Emil gick för att flytta bilen och bad en barnmorska om en sopsäck. Hon såg så frågande ut. “Jag har lite handdukar i bilen som jag behöver kasta” sa han. Haha, jag höll på att kissa på mig av skratt. Fy vad det måste sett ut i bilen! Men det var ingen fara sa Emil. Han kastade handdukarna såklart. Lite fostervatten hade kommit på sätet jag satt på och det hade droppat blog på insteget, förmodligen när ambulanspersonalen klippte navelsträngen. Annars så klarade bilen sig bra, konstigt nog!

Vi bestämde direkt att vi skulle stanna ett dygn. Jag ville hinna med till Thristans lucia-firande på torsdagskvällen. Många barnmorskor hann avlösa varandra under det där dygnet. Alla såg Emil som en hjälte och frågade först honom hur HAN mådde efter det som hänt. Det tog ett tag innan Emil hämtat sig, vi pratade mycket om det på BB. Försökte förstå.

Jag hade kraftiga eftervärkar, vilket tydligen är vanligt om man är omföderska. Jag fick värktabletter som knappt hjälpte. Jag fick så ont av att ligga i den där sjukhussängen. Ryggen och baken domnade bort, tänkte på alla stackars gamlingar som ligger på vårdhem. Usch.

Thiara sov mest. Vi försökte få igång amningen och det gick bra ganska fort tycker jag. Otroligt skönt!

Man tog tester på Thiara då hon var lite stor för sin ålder, det finns visst nåt som heter så. De var osäkra på om vi kanske behövde stanna ett dygn till, för att se att hon inte gick ner för mycket. Man tog pox-prov, blodsocker, vikt, hörseltest och så en läkarundersökning innan vi fick åka hem. Men alla prover visade sig vara jättebra! Toppbetyg på alla!

Vi fick beskedet om att vi fick åka hem. Thiara fick på sig sina första kläder.

Hon tog plats i sitt babyskydd och vi sa hejdå och tackade alla barnmorskor. De tyckte att vi skött allting själva såklart. Emil var allas hjälte. Mest min. Så gick vi till bilen för att åka hem. Med en ny familjemedlem. Som hade alldeles för bråttom ut i världen. Som tyckte att sin pappas bil var en passande förlossningssal och att sin pappa dög alldeles utmärkt både som barnmorska och undersköterska.

Det här är en berättelse som vi pratar om flera gånger om dagen. Får nypa oss i armen för att förstå. Vad märkligt allt blev!
Jag är så otroligt stolt över Emil, som trots paniken klarade av allt. Under de där kaosartade minuterna när vår dotter valde att entra världen så stod vi starka som ett team. Det kommer vi alltid att göra, klarar man av nånting sånt här så klarar man allt!

20131215-223636.jpg

Och framför allt så är jag så sjukt stolt över mig själv. Jag greps aldrig av panik eller chock och var aldrig rädd.
Jag var lugn som en filbunke och hetsade aldrig upp mig. Jag kunde prata lugnt med Emil och guida honom. Det var bara att koppla bort hjärnan och låta kroppen göra sitt jobb. Det låter kanske konstigt, men det var en ganska harmonisk känsla där i bilen. Jag hann aldrig tänka att något skulle kunna gå fel. Jag är imponerad över min kropp och känner mig så jäkla stark.

Det, mina kära vänner, var berättelsen om när Thiara kom till världen. En lång historia i skrift, men en kort historia i minuter.

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Caroline

    Helt underbart! Vi hade en racer förlossning med tvåan föddes inne på BB. Kan kännas oroväckande om en kanske kommande trea (någon gång) får för sig att titta ut tidigare. Men efter den här berättelsen känner jag mig stark! Förstår att du kände dig stark! Vi gjorde också mycket av jobbet själva sist och känslan att man klarar det själv och lugnet, känner igen mig så! Därför var jag tvungen att skriva 🙂 brukar inte kommentera annars. Och hit hittade jag precis! Har två söner född maj 12 och nov 13.

  2. Cassandra

    Jisses!! Jag hitta din blogg via instagram där någon hade gillat din bild och ramlade in på din berättelse nu och gråter en skvätt och kändes som jag läste en väldigt intressant bok och blev helt inne i allt du skrev haha! Så himla coolt och spännande. Snacka om att hon kommer få höra den berättelsen i många år. 😉 blev ännu mer bebissugen än vad jag redan är!

  3. Linn - Theodors mamma

    Såg din bild på instagram och bara “vadå pappa som barnmorska och undersköterska?”. Nu fattar jag. Så himla imponerande av er båda!!! Vilken spännande Förlossningsberättelse att läsa! 😉
    Irriterande tycker jag att barnmorskan säger att du kan ta det lugnt när vattnet gått och att det inte skulle gå så fort när ni stannat. Klart det kan! Det är ett sånt bemötande jag är orolig för inför ett ev framtida barn då min första förlossning gick ganska fort. Men man får väl stå på sig. Det gick ju bra för dig 🙂
    Nä alltså vad häftigt av dig och pappan och vad skönt att allt gick bra! 🙂 grattis till lilla bebis!!

  4. manella

    Häftig förlossningsberättelse och jätte duktigt av er båda =) och ett jätte stort grattis till bebisen ♥
    Förvånas hur du lyckades klara det så bra, själv minns jag min egen förlossning som långdragen, otroligt smärtsam och kaotisk och stressig mot slutet och då låg jag ändå inne på sjukhuset sen redan fredagen (född söndag kväll).

    Starkt jobbat av er 🙂

  5. Caroline

    Sitter här på jobbet med tårar i ögonen. Fan va ni är grymma. Både du och din Emil. Hjältar båda två och ett stor grattis till er lilla Thiara. ❤

  6. Sara

    Men oj vilka hjältar ni är, alla tre. Vilken upplevelse och skönt att allt gick bra. Sitter och lipar här över morgonkaffet! Jag hade en ambulanskille med som observerade på min förlossning och det är ju vid sådana här tillfällen (men kanske inte när det går så HÄR snabbt) som det känns bra att de också kan förlösa bebisar. Kramar

  7. Riikka

    Wow, Hanna! Vilken grej! Jag fick tårar i ögonen när jag läste det här. Jag kan verkligen inte ens föreställa mig. Bra jobbat bägge två! Och grattis igen 🙂

  8. idasmirakel

    Hihi jag måste tillägga att nästa gång slipper du dricka en massa äckligt hallonbladste det behöver ju inte du som föder barn som om det vore inget och har en livmoder av stål! 😉
    Kramar <3

  9. mandyyss

    ryyyyyyyyyyyser <3 Gud vad cool du är. En annan hade aaaldrig fixat det där och absolut inte varit cool efteråt!! 😛 Inte för att man har så mycket till val kanske haha, men iallafall.. Grymt jobbat.. Det måste ändå ha varit sjukt coolt! <3

  10. Neo

    Gud vilken förlossning !!
    och vilken historia som du berättar i grundlig detalj jag är grymt imponerad av er båda två. Ett stort grattis till er lilla flicka =)

  11. idasmirakel

    Men gud vilken förlossning! Jag tycker ni båda två är hjältar som klarade av att hålla er lugna på detta sätt. Helt otroligt!
    Och va vacker hon är, er lilla flicka 🙂
    Stor grattis kram på er allihop! 🙂

  12. Nellie

    Vilken häftig förlossningsberättelse och historia, vad starka ni äär!! Stort grattis till er lilla dotter!

    Min yngsta dotter var också “för stor för tiden” när hon föddes. Hon skulle ha en liiten slurk ersättning efter amning bl.a. Själv tyckte jag verkligen det lät konstigt när dom sa att hon var “för stor”.. 😛

    Kramar!

  13. sandrasblogg

    Det är verkligen en så himla häftig förlossning och jag är så imponerad av er båda två.
    Vi som pratade om att du kanske skulle föda i bilen, lite på skämt när vi åkte till sthlm., och så blev det så… va sjukt. men ´ändå, eftersom allt gick bra, vilken häftig historia! 🙂

    Kramar på er och så fin hon är!

  14. Millan

    otroligt häftig upplevelse detta måste vart! duktig kille du har och duktigt av dig att kunna behålla lugnet och fokusera! grymma föräldrar redan från första sekund 😀 Grattis till söta tjejen och stora familjen! 🙂 kraaaam

  15. Cecilia

    Grattis till er fina dotter!
    Jag känner igen så mycket i din förlossningsberättelse. Vår yngsta dotter föddes hemma i badrummet efter en snabb förlossning. Hennes pappa förlöste henne med hjälp av barnmorska från 112 på högtalaren. Jag klarade mig också helt utan bristningar och fick senare veta att kvinnor som föder helt själva ofta klarar sig från skador eftersom man då lyssnar på kroppen. Ambulansen kom 10 minuter efter förlossningen och jag fick gå nedför trappan och ut i ambulansen med den där peangen i handen (moderkakan kom ut på sjukhuset). Väl inne på BB kom jag verkligen i andra hand eftersom alla var så imponerade av pappans insats -men det var han verkligen värd!
    Vår dotter föddes i mars, men känslan av att jag och hennes pappa klarar allt finns fortfarande kvar…och jag hoppas att den stannar livet ut. Stor kram till er!

  16. Emma - På Smällen!

    Herregud vilken fantastisk förlossningsberättelse! Jag rös under hela berättelsen! Vad underbart fint! Jag måste fråga två saker. Har alla din förlossningar varit snabba? Och sprack du på dina tidigare? WOW! Jag är verkligen helt amazed av din berättelse!

  17. Josephinewestling - Mamma till Vira & Milly.

    Men vilken härlig upplevelse. Jag sitter här och bara gråter. gråter av lycka. Jag känner bara lycka!!
    Vilket bra team ni är och att allt gick så himla bra. Du är gjord för att föda barn kvinna! Fast de kanske går lite väl fort. hihi..

    Men va skönt att allt gick så bra och att du inte hade nå ont, eller MYCKET ont. tänk om man fick såna där lugna värkar och förarbete osv 😉
    fast vill ändå inte föda i bilen själv.

    Stort grattis igen!
    kram

  18. Paulina

    Jag tycker ni var riktiga hjältar båda två!
    Det är så häftigt att se vad kroppen klarar av när den måste, beundrar verkligen hur stark och lugn du var. Så där lugn kommer jag aldrig vara om det blir en nr 3 här även om jag har både barnmorska och undersköterska runtomkring mig :).
    Och den där Marianne du fick prata med om det är samma som jag hade, ingen vidare barnmorska enligt oss…..
    Ta hand om er och er lilla tjej, så kul och följa din fina familj!

  19. Linda

    Vad olika en förlossning kan vara ändå. Själv fick jag ligga med A mitt i öppningen i flera krystvärkar. Han hade ena handen på kinden och “fastnade”. Jag hade svimmat av smärta i bilen tror jag. Men vad bra du kommer ihåg allt. Stor eloge till er båda. Vill bara varna om ni så småningom vill ha en till. Risken finns att du får den i sömnen 😉

  20. Sofie

    Men sååå jääävla häftigt ! Fan va grymma ni är !!
    Hade vi haft lika långt till vårat sjukhus så hade jag garanterat fått fött i bilen jag med men vettefan om jag hade varit lika lugn och sansad som dig ;p
    Stort grattis igen ! <3

  21. Sandra

    Sååå häftigt! Fick gåshud när jag fick ditt sms den dagen! Vi fick samma bb-rum som ni hade när Lea föddes. Jättekonstigt rum. 🙂

  22. Anna - Mamma till Lowa & Wilton

    Wow vilken häftig, cool, annorlunda och fin förlossningsberättelse ni delar till oss. Stort grattis till hela familjen. Impad över dig och Emil att ni fixade allt så bra och behöll lugnet. Mmm, nu har jag fått gråtit en skvätt till mitt morgonkaffe 🙂 många kramar Anna

  23. Pernilla

    Åh! Jag sitter och tokbölar på jobbet nu, Gud vad häftigt! Vilket lugn du behöll trots allt. Och Emil, vilken eloge han ska ha! Tack för att ni delar med er av denna otroliga historia.
    Grattis till en underbar liten tjej.
    Kram

  24. Ida

    Gud vad häftigt! 🙂 Dom säger ju att det går fortare för varje gång de är dags för förlossningen. 😉
    Vi fick också samma rum som er på bb då det också var fullt. kändes ju lite så där att bo i matsalen typ. Men det var ju tur att man kunde koppla bort det litegran och bara ägna sig åt sin underbara dotter. 🙂 hade inte riktigt lika snabbförlossning som er men tydligen relativt snabb för att vara förstagångsföderska. hehe

  25. Camilla

    En otroligt häftig berättelse! Skönt att allting gick så otroligt bra och att du kunde hålla dig så lugn. Grattis igen till er fina tjej och hon är inte alls stor, bara extra fylld med kärlek (från en som vet;)).

  26. JohannaK

    Det här var en mäktig o härlig berättelse jag gråter här i Finlandia <3 <3 Underbart o grattis o ja , bra jobbat!! Helt otroligt att du var så lugn och sansad. Kram <3

stats