Hanna Loffart

Förlossningsberättelse Thuni

Som ni säkert förstått så är vår THUNI här nu. 

Sist jag skrev här så var vi på väg till Eskilstuna för en igångsättning. Så blev det inte. Jag fick komma in för en undersökning. Jag hade inga sammandragningar, tappen var 2 cm och hård, fortfarande öppen 2-3 cm (som i torsdags) och allt såg bra ut. Men – det fanns inga rum lediga, så vi fick åka hem igen. Lite snopet såklart, men vi var lite förberedda på det då läkaren i torsdags sa att kan bli så. Så, vi fick en tid dagen efter, på tisdagen istället.

Barnen blev besvikna hemma, jag förstår dom – vi kom ju hem utan bebis.  

När vi åt middag, så fick jag helt plötsligt svårt att äta. Fyra köttbullar fick jag ner, sen sa det stopp. Jag fick gå på toaletten några gånger och hade lite illamående/ont i magen. Jag kunde inte äta mer, utan intog soffan resten av kvällen. 

Vid 20:20 ringde jag min mamma och frågade om hon kunde komma in till oss. Då hade jag börjat ana att magkaoset kunde va sammandragningar. Och hon kunde ju lika gärna sitta inne hos oss en stund för att avvakta om vi skulle åka in eller inte. Hon kom till oss och en timme senare, vid 21:20 åkte vi mot Eskilstuna. Jag hade då sammandragningar ungefär var 8:e minut, men inget som gjorde ont mer än att magen drog ihop sig lite. Jag ringde till förlossningen och de tyckte vi skulle komma in. Lite konstigt att återigen åka resan till förlossningen utan att ha ont. Men mysigt. När vi skulle få Thilox så var vi så nära att krocka med ett rådjur och den här gången var det en älg. Pulsen där va rätt hög. 

Vi kom till förlossningen vid 22:30. Jag fick komma in direkt till ett intagningsrum och Emil väntade utanför. Jag fick träffa en otroligt dålig barnmorska, hon fick mig att känna mig så ovälkommen och liten. Hon ifrågasatte varför jag var där, sa att det var jättemärkligt att vi skulle bli igångsatta pga snabba förlossningar, hon var dryg och spydig. Jag ville bara åka hem. Jag fick ligga med cgt nästan en timme och det visade att jag hade lite sammandragningar, men de var inte så starka och det var inte regelbundet. Jag var fortfarande bara öppen 2-3 cm så inget hade ju hänt sen morgonen. Men efter lite om och men (spydigheter från barnmorskan) så ”fick vi väl stanna då, men det är det sista rummet” 

Så vid 23:30 blev vi inskrivna på förlossningsrum 2 för att få sova under natten inför morgonen inskrivning. Under natten där så förberedde man lite i rummet inför förlossning, satte infart på mig och tog Corona-prov på mig. Jag fick även smörgås och juice då jag inte ätit mer än två smörgåsar och fyra köttbullar under hela dagen. 

Vi fick varsitt täcke och Emil somnade till slut runt 02:00 i sin fåtölj. Jag hade lite sammandragningar, men blev lite risig i magen. Så under en timme så gick jag på toaletten några gånger och när klockan var runt 3 så fick jag lite lättare värkar som jag kunde börja klocka lite. De var korta, men gjorde sakta men säkert ondare och ondare. Till slut fick jag börja andas genom dom och sitta upp och gunga på sängkanten, här nånstans vaknade Emil till och klockan var runt 05:30. Jag började ana att vi kanske skulle slippa en igångsättning ändå.

Jag kopplades upp på väg igen och det visade att jag hade väldigt svaga värkar (fick sen veta att siffrorna som visas inte betyder något egentligen) Jag började få panik över att det gjorde ont, men att det inte visade någonting. Man gjorde en ny undersökning och jag var öppen 4 cm. En cm hade jag alltså öppnat mig bara. Besvikelsen! Tror klockan var runt 06:30 nu.

Jag började prata om eda med barnmorskan, bara för att kunna vila och sova genom värkarna då jag inte sovit på ett dygn. Hon tyckte väl inte att det var en sån bra idé, då hon läst min journal och trodde att det skulle gå fort när det väl satte igång. Och jag höll ju med henne, jag ville ju inte ha någon bedövning. Men lustgas och syrgas 50/50 kopplade man in och det var skönt att ha något att hålla i, något annat att tänka på och göra. 

Nattpersonalen kom och sa hejdå strax innan 7 och dagpersonalen kom och bytte av. Då hörde jag att barnmorskan sa ”ni kan nog va kvar här inne from nu, det blir barn snart.” Jag undersöktes och var öppen 6 cm och kände mig så jäkla besviken alltså! Skulle det ta så här lång tid att föda barn liksom? Men efter 7 drog värkarna igång ordentligt, de var både starka och långa och till slut hann jag knappt andas emellan dom. Vid 7:20 var värkarna var 1,5 minuter långa och det var knappt en minuts paus mellan dom. Vattnet hade inte gått och det spände något fruktansvärt i magen, så jag frågade om de kunde ta hål på hinnorna vilket de gjorde i nästa värk. Så skön känsla alltså! 

De tog hål på hinnorna 7:30. Då sjönk huvudet äntligen ner (det stod väldigt högt upp innan) och sen krystade jag ut vår fina dotter på två krystvärkar. Klockan 07:41 är hon född. 

I förlossningsjournalen finns tre anteckningar. 
07:20 etablerade värkar. 
07:30 att de tog hål på hinnorna så vattnet gick.
07:41 Thuni föds. 

Så enligt sjukhuset tog förlossningen ca 20 minuter, ungefär samma fart som de andra barnen. 

Så visst var det en himla tur att vi var på plats ändå. Och jag är så glad att jag slapp den där igångsättningen! Vi fick mycket beröm av personalen som ju knappt hann hälsa på oss innan det drog igång. Jag hade ändå full kontroll hela tiden och kunde krysta ut Thuni utan en enda spricka eller skråma. Livmodern drog ihop sig snabbt (imponerande snabbt tydligen) och jag tror ju stenhårt på att det är hallonbladstet som gör susen! 

Thuni var en stor tjej på 50 cm och vägde 4456 gram. Född 14 dagar innan bf (men nära nog vårat bf, vad var det vi sa..?) 

Hennes vikt gjorde dock att hon klassas som ”tung för tiden” vilket gör att man behövde ha koll på hennes blodsocker så det inte dippade. Så Emil fick åka hem och jag och Thuni fick stanna kvar ett dygn. 

Vi åkte upp till BB strax efter lunch, men under hela dygnet där så var det ingen som höll koll på hennes blodsocker (det behövdes visst inte fler prover då de första från förlossningen såg så bra ut) och det gjordes inga andra undersökningar heller. Så jag vet faktiskt inte varför vi behövde vara kvar. Thuni hade skrikfest hela natten och jag sov inte en minut den natten heller. Vi fick dessutom en rumskamrat mitt i natten, så jag var inte helt pigg kan man ju säga. 

Men efter lunch på onsdagen så hade man gjort den vanliga läkarundersökningen på Thuni, tog typ 3 minuter och sen fick vi åka hem. Märkligt dygn på BB kan jag tycka. 

Så nu är vi hemma och myser järnet i bebusbubblan. Thuni sover mest såklart, men syskonen och vi njuter verkligen av henne. 

Det här var nog den äckligaste maten jag ätit i mitt liv, jag var nära att kräkas upp den. Jag bad om vegetariskt och det var matlådor man fick då. Potatismoset var som ett kallt klister och vitkålssalladen smakade så unket och var nog gammalt. 

Den här känslan, att få ta med sig sitt lilla mirakel hem. Magi!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats