25 gånger, och då var det bara en 4-dagars vecka. Min telefon plingar konstant känns det som. Jag pratar om barnen, deras skolor och antal kontakter med lärare den här veckan. 25. Då är det medräknat mail som gått ut till flera ska tilläggas. Det är inget rekord, långt ifrån. Men det är en start som jag hade hoppats på kunnat vara lite lugnare.
Jag är som sagt glad över att jag inte jobbar, det hade inte gått. Nu får jag ta det här året till att försöka hjälpa mina killar ännu mer. Men det är så oerhört krävande att behöva börja om, för både Thristan och Thexas är nu med nya lärare och nya klasser, ingen som känner dom. Ingen som kan dom. Utom jag. Och det är så otroligt krävande att behöva börja om hela tiden.
Den här veckan har min ångest, som varit väldigt avlägsen under säkert 1,5 år kommit tillbaka. Kvällstid, som nu, när det är omöjligt att somna. När tårarna är nära och jag bara känner sån hjälplöshet. Vill bara krypa ner i killarnas sängar och krama sönder dom!
Föräldraskap alltså, det allra svåraste och mest krävande jobbet någonsin. Om det bara fanns ett facit…
