Hanna Loffart

Ok, det här blir förmodligen ett långt inlägg. Jag har börjat skriva det så många gånger, men det är svårt att få ner det i ord.

I tisdags var vi på rutinultraljud här i stan. Jag var ju så nervös inför det, minns ni att jag skrivit det? Men ultraljudet såg bra ut, det var en studerande och en barnmorska som utförde det och vi kände oss i trygga händer.

I onsdags vaknade jag med en stor blödning igen (femte gången under denna graviditet) Tänkte att det säkert ger sig, så vi avvaktade. Thiara fyllde år och vi försökte göra vårt bästa för att koppla bort orostankarna och fokusera på henne. Blödningarna avtog snabbt under dagen, så det kändes ändå okej. I torsdags vaknade jag av en ännu större blödning. Emil var precis på väg till jobbet, så jag hann bara förvarna honom att vi nog måste åka in för en koll lite senare. Jag gjorde mig och Thiara i ordning och lämnade henne i skolan. Sen hämtade jag upp Emil på hans jobb och åkte mot gynakuten i Eskilstuna då dom bett oss komma in. (finns inget gyn våran stad)

Blödningen avtog under förmiddagen, så jag kände mig inte så orolig när vi satt i väntrummet och väntade på läkaren. Vi fick träffa en jättebra läkare verkligen. Han gjorde ett vaginalt ultraljud för att försöka se vart blödningen kom ifrån, han kunde konstatera att det inte var en aktiv blödning längre utan nu skulle allt bara komma ut. Skönt! Men, någonstans kom det ju ifrån. Livmodertappen såg bra ut och var inte påverkad. Skönt! Men, han såg ganska snabbt att moderkakan låg väldigt lågt. Så han gjorde ett vanligt ultraljud utanpå magen också och kunde då se att moderkakan ligger så långt ner det bara går på mig.

I vanliga fall ska moderkakan ligga högt upp på magen, men jag har alltså en föreliggande moderkaka som han tror täcker hela livmoderhalsen. Detta gör att jag inte kommer kunna föda vaginalt, då moderkakan helt enkelt ligger i vägen. Jag kommer dessutom förmodligen att blöda en hel del under graviditeten och det kommer bli mer och mer ju större magen blir och moderkakan töjs. Jag fick blodstoppande tabletter att ta när jag börjar blöda. Vi kommer att tillhöra specialistmödravården i Eskilstuna och mer än så fick vi egentligen inte veta. Jo, att han beräknade mig till 19+6 och inte 19+0 också, precis som jag trott.

På måndag ska jag till barnmorskan här i stan för första gången och jag hoppas på fler svar då och att Eskilstuna har skickat över all information till henne. Sen kommer vi få träffa en specialist för ytterligare undersökning.

Hittills kändes allt lugnt. Tills jag googlade på diagnosen. ”Total placenta previa” Det skulle jag inte gjort, eller jo kanske. Man vill ju veta.

Men det är en oerhört riskfylld graviditet. Både för mig och barnet. Jag kommer garanterat att snittas två veckor innan beräknad födsel för att försäkra sig om att en förlossning inte ska sättas igång av sig självt. Men med min historik, så lär det bli tidigare än så. Skulle en förlossning sättas igång och barnet trycka på moderkakan, så finns det risk att den lossnar och då dör barnet och jag kan förblöda. Om man fortsätter blöda så kommer man läggas in på sjukhuset för att de ska kunna hålla koll, plus att man ska hinna göra ett akut snitt om det krävs. Jag läste att man får vara max 15 minuter från sjukhuset då. Det är ingen vidare munter läsning so ni kan höra. Och jag som annars är coollugn är i detta läge livrädd. Men det är ju som jag haft det på känn, att det är någonting…

Men – det kan även gå bra. Det finns dom som går till 38 veckor utan att blöda och kan genomgå ett planerat snitt utan risker. Moderkakan kan även flytta på sig några centimeter så barnet kan tränga förbi. Jag frågade läkaren vad han trodde, men han trodde nog inte det då den ligger helt för. Men det får en specialist svara på sen sa han.

Just nu vill vi bara ha svar. Huvudsaken är att vi mår bra, bebis och jag. Men ovissheten om att inte veta hur länge och vad vi ska planera för? Det gnager en del.

Vi vet ju dessutom inte om vi är i vecka 20 eller 21 helt plötsligt.