Jag har skrivit på det här inlägget så länge, med lite pirr i magen om att en dag kunna publicera det.
Vi var iväg till Söderköping i augusti med vänner, jag tog ett graviditetstest innan vi åkte dit som visade negativt. Kände ändå att det var något på gång, så jag avstod alkohol hela helgen och kände mig lite låg, nervös kanske? När vi kom hem igen så vaknade jag vid 4 på natten till måndagen den 26 augusti, så jag gick upp och tog ett nytt test mitt i natten som visade positivt. Efter det var det såklart omöjligt att somna om så jag låg vaken och väntade på att Emils väckarklocka skulle ringa. Han blev självklart glad av nyheten, men vi fick ett missfall i juni så ingen av oss sprudlade direkt av glädje. Just där och då kändes nog oron större än glädjen faktiskt. Men i min kropp kändes det helt annorlunda den här gången. När vi fick missfall i juni var vi bara i vecka 6, jag hade inga symptom alls och det kom inte som någon chock på något vis. Den här gången kändes det i hela kroppen att jag var gravid, brösten började ömma samma dag som jag tog det positiva testet tex. Nu vågade jag äntligen hoppas efter att vi försökt bli gravida sen i december.
Den 28 augusti tog jag ännu ett test, denna gången ett digitalt för att Emil tydligt skulle få se att det är på riktigt. Samma dag åkte jag iväg till Karlstad i tre dagar med jobbet, jag fick då berätta för mina två kollegor (jag tackar aldrig nej till bubbel i vanliga fall) och de tog det väldigt bra och blev glada för vår skull. Det kändes så skönt att de fick veta tidigt, jag hade nog haft svårt att förklara mitt mående den senaste tiden annars.
Den 6 september var vi i vecka 7 och illamåendet kom som ett brev på posten. Jag har mått illa med alla barnen, men har glömt hur hemskt det är! Jag började med Postafen direkt (åksjuketabletter som tar bort illamåendet) och det har hjälpt rätt hyfsat. Jag kan aldrig kräkas, utan det sitter som ett lock högt upp i halsen. Det har gett mig riktiga panikkänslor vissa dagar, ryser av tanken!
Veckan därpå blev jag sjuk, jag sov konstant efter jobbet och åkte dessutom till Budapest med bästa vännerna på fredagen, de visste redan om att jag var gravid så det behövdes inga bortförklaringar under den resan. När vi kom hem därifrån på måndagen så sov jag. Sen har jag sovit konstant sedan dess känns det som. Jag har fått åka hem från jobbet för att sova på eftermiddagen. ”Sov-flex” har vi kallat det för. Helt utslagen och med ett extremt illamående. Förra veckan började jag känna mig piggare (har ju dessutom varit sjuk/förkyld i fem veckor) och nu i helgen kunde jag sluta med medicinen mot illamåendet. Jag hoppas verkligen att det kan hålla sig borta nu!
Foglossningen åkte jag på sent den här gången, med Thiara fick jag det redan i vecka 5 men nu kom det i vecka 11. Jag skulle resa mig upp från soffan en kväll och det hugger till och jag ramlar ihop. Nu har jag ont konstant, men försöker tänka bort det. Jag vet ju att jag får svår foglossning varje gång och det bara är att härda ut.
Förra veckan var jag på inskrivningssamtal hos BVC. Inte så mycket ny information när det är fjärde barnet, men det ska ju göras. Imorgon har jag tid för glukosbelastning, för att förhoppningsvis kunna utesluta graviditetsdiabetes. Detta pga att jag får så stora barn, ser inte fram emot att göra det testet då det tydligen ska smaka ruskigt illa. Och nästa vecka har vi tid för ett KUB ultraljud, känner mig galet nervös inför det. I december har vi tid för rutinultradljudet och i januari ska jag börja gå hos en barnmorska.
Än så länge har vi inget beräknat datum då det var svårt att mäta det efter missfallet. Men i slutet av april blir det nog. Om vi inte väljer en igångsättning några veckor innan som vi fått frågan om då jag föder så fort, vi får fnula lite på den…
I onsdags berättade vi för barnen, de blev så himla glada. Både Thexas och Thiara började gråta, de har tjatat länge! Thristan reagerade inte så mycket, han suckade mest och tyckte att det var jobbigt med syskon. Men ju mer vi har pratat om det den senaste veckan desto mer inser han ju att det trots allt kommer vara 12 år mellan barnen och att ”en till bråkig lillebrorsa som Thexas” kommer det ju inte bli på samma sätt. I helgen berättade vi för våra föräldrar och igår till ”alla andra”. Så nu gläds vi alla åt den här nyheten, vi är i vecka 12 nu och hoppas att allt går vägen den här gången!
