Hanna Loffart

Nu har vi gått in i vecka 19. Veckan har gått galet fort (kanske känts så mest pga allt vabbade med barnen)

Jag kämpar på med foglossningen, det är som sagt värst om kvällarna men jag försöker verkligen bita ihop och inte klaga. Med Thiara fick jag det redan i vecka 4 och med Thexas blev jag sjukskriven från vecka 15. Med Thexas ville de sätta mig i rullstol och med Thiara försökte läkaren att sjukskriva mig från vecka 24, men jag jobbade hela graviditeten ut ändå. Så ja, jag är ju rätt rutinerad inom området.

Jag har fortfarande inte känt några rörelser från bebisen och på tisdag ska vi på rutinultraljudet. Jag borde kanske se fram emot det, men det gör jag inte. Jag vill bara ha det överstökat. Jag är så himla nervös! Jag tar inget för givet längre, och jag börjar nästan gråta när jag tänker på att vi ska på ultraljud och att vi faktiskt inte vet hur bebisen mår. Våra vänner förlorade ju sitt barn i magen och det har verkligen satt sina spår, nej fy sjutton så nervös jag är över det. Om jag hade kunnat, så hade jag skickat iväg Emil dit själv. Det är som jag försöker stålsätta mig själv genom att vara förberedd på att det inte ska se bra ut. Jag har inte funderat på några inköp (mer än tänkt på vagn) Vi ska rekrytera en vikarie för mig på jobbet, men inte ens det kan jag tänka på att jag helt garanterat kommer gå hem på föräldraledighet i vår. Alla dessa tankar alltså. Nu vill jag bara ha ultraljudet överstökat som sagt.

Bulan kom med besked i alla fall, även om jag mest känner mig plufsig.
Jag har ju betydligt större ursprungsvikt denna gång, så jag gissar på att jag kommer bli enorm.