Jag har inte sovit inatt, jag har haft en sån otrolig måndagsångest så ni anar inte. Jag jobbar ju inte, hur kan jag ha det? Det är just det, jag har sån galen ångest över allt som rör barnen och dess skola.
Och tyvärr blev det som jag befarade.
Thexas kom hem vid 10:30, arg som ett bi och sen jätteledsen. Det tog ett bra tag innan han lugnade sig och kunde berätta ungefär om vad som hänt. Sen ringde rektorn från skolan för att höra om Thexas kommit hem. Så ja, det var ju en himla tur att jag var hemma annars hade man väl skickat polisen för att leta efter honom.
Efter någon timme hade han lugnat sig och jag hade tillsammans med skolan i telefon, rett ut som hänt idag. Efter väldigt mycket pepp så kunde jag skjutsa tillbaka Thexas till skolan. Men först en sväng för att leta reda på hans jacka och cykelhjälm. Stötte på ”hans” resurs utanför skolan, så vi kunde prata också. Kanske börjar skolan förstå att han behöver mer personal runt sig?
Resten av dagen hade gått okej sen. Jag fick hämta honom i skolan då cykeln stod kvar hemma. Fyra vänder till skolan idag alltså, men vad är det nu de säger? ”Jag är ju ändå hemma…”
Och nu ikväll har kaoset fortsatt. För att göra en lång historia kort. Jag blev uppringd av ett annat barns förälder för några veckor sen. Väldigt otrevlig och hotfull. Idag ringde föräldern igen och jag är helt sänkt nu. Har ikväll fått prata med andra föräldrar för att försöka reda i allt, men jag känner mig bara så ledsen och har en väldigt olustig känsla i kroppen. Jag försvarar inte Thexas i något och jag är så otroligt less på allt han hamnar i. Men det här jag fick höra ikväll är att gå för långt.
Och jag är en sån känslomänniska, så jag sitter bara och gråter nu för att det är så himla obehagligt med människor som gapar och skriker. Först var jag så arg att jag kokade, och sen kommer tårarna.
Men nu tog jag mig visst igenom den här dagen också, för precis så är det just nu. En dag i taget. Men lugnt och bra lär det aldrig bli. Försöker jobba på acceptansen. Men det är så svårt.
