Här kommer ännu ett klago-inlägg.
Den här jäkla foglossningen tar kål på mig!
Inatt har jag återigen sovit 4 timmar, inte sammanhängande. Smärtan är fruktansvärd!
Förut när Emil åkt och lämnat barnen och vidare till jobbet small det till så pass i bäckenet att jag skrek av smärta och tårarna sprutade. Jag trodde på riktigt att jag hade brutit något i kroppen, bara genom att försöka röra mig i sängen. Men nej, det är ”bara” mitt bäcken som är så otroligt trasigt och uppluckrat. Det knakar och knäpper i mig ständigt.
Jag är så himla trött, men att ligga ner går inte. Om en timme ska jag vara på Thexas dagis för samtal och just nu funderar jag på hur sjutton jag ska ta mig dit? Det är ca 5 minuters promenad i vanliga fall. Att cykla kan funka då det bara är nedförsbacke dit, får se så det inte är is på gatan bara. Kryckorna står återigen redo i garaget, men jag vill inte, inte, inte behöva ta fram dom igen!
Vissa dagar är bättre än andra och jag känner att jag har hur mycket energi som helst. Men så kommer dessa bakslag hela tiden.
Igår gick vi in i vecka 38, det betyder 34 veckor med foglossning – mer eller mindre.
Jag är så glad över att det är rätt kort tid kvar av denna graviditet, och jag hoppas innerligt att bebisen inte är lika envis som sina bröder så jag behöver gå en massa dagar över tiden. Jag kan föda fram hur många barn som helst, men att vara gravid – det är ingenting som min kropp varken gillar eller klarar av vidare bra.
