I tisdags gick den årliga KK-joggen av stapeln här i stan. Thexas bestämde sig för att springa dagen innan. Han testade att springa de 2,7 km då, och efter ca 250 meter låg han ner med håll och skrek att han inte orkade mer. Nästan 28 minuter tog det för honom att gå/jogga 2,7 km då.
Men ändå skulle han springa KK-joggen och det gick ju betydligt bättre väl på plats med publik som hejar på. Han va så nöjd och stolt över sin tid på 14,41. Han insåg att man bara tävlar mot sig själv och sin egen tid. Heja Thexas!
Jag själv stod som flaggvakt i 3 timmar under loppet, det gick kanon och jag stod sällskap med en av mina bästa vänner som hade positionen bredvid mig.
