Yes, vi klarade första semesterveckan! Med nöd och näppe ska tilläggas..!
Det har till mestadels innehållit bråk, skrik och tårar. Bråk och skrik från Thexas sida och tårar från både barnens och min sida. Jag är totalt slut och har snyftat mig till sömns varje kväll nu. Den ungen tar sån jäkla energi alltså! Jag blir tokig! Jag har försökt hitta avlastning på både det ena och det andra hållet, men alla är så upptagna med annat eller så har de gått tillbaka till jobbet efter semestern. Och då är jag inte den som ber om hjälp i första taget…
Det sägs ju att man som människa aldrig får mer motgångar än man klarar av. Men jag vette tusan alltså, jag klarar ju inte av Thexas? Mitt eget barn? Han blir så jäkla dum alltså, och jag vet inte alls hur jag ska kunna förklara det. När han får sina utbrott (några ggr om dagen) så är det enda som hjälper att man är stenhårt mot honom och låter det spela över. Men som imorse, när det där utbrottet varade 2,5 timmar – då är det inte kul! Och stackars Thristan som blir lidande av allt bråk. Vi får mestadels hålla oss hemma för att jag inte orkar ta med bägge barnen nånstans, rädd för att Thexas skulle få ett utbrott någon annanstans. Det går inte att vara en vuxen mot honom, hur sjukt låter inte det? Härom kvällen krävdes det att både jag och Emil tog hand om Thexas, sen somnade vi utmattade allihopa.
Nu blev det här ett jättesvamligt inlägg, som jag inte alls tänkte skriva om egentligen. Att en sån liten mini-människa kan styra ens liv så här? Och så hör jag min systers röst i huvudet som sa ”hur kan du skaffa fler barn, när du inte ens kan ta hand om de du redan har?” Och ibland undrar jag faktiskt vad sjutton jag gett mig in på igen. Hur ska jag orka utan att krascha totalt? Jag älskar Thexas mer än allt, och det vet han också. Det är ingen vanlig 3-års trots heller som folk kan tro, han har alltid varit såhär. Och det spelar ingen roll vad för bokstavskombinationer han kan tänkas ha, eller om han är en rock´n roll-unge. Just nu har vi det riktigt kämpigt. Väldigt kämpigt. Så kämpigt att jag nu i v. 22 börjat få sammandragningar med bebis i magen, jag som aldrig haft det med de andra barnen.
Igår kom min syster hit med Alwin en stund. Hon fick åka och köpa lunch till oss (total-slut mamma var det ja)
Även när de var hos oss så hade Thexas ett av sina utbrott. Han lugnade ner sig lite när han fick ta hand om Alwin dock.
Jag tar gärna emot tips och råd om det finns någon i samma sits?
Hur kan man hjälpa honom?
/gråhårig mamma
styrkekramar !!
Du är stark som orkar prata om det och inte bara sopar problemet under mattan. Enda tipset jag kan ge är att ringa till bup och rådfråga dem.
För är det så att det inte är vanligt trots såmåste han och ni få hjälp så att ni kan få en fungerande vardag.
Hur är han på förskolan, får han utbrott där också?
Styrkekramar till dig.
Vad jag lider med dej Hanna! Jag har mer eller mindre samma problem med Lukas. Han är hemsk 🙁 han får inga direkta utbrott men han avskyr bokstavligen människor, han är så jäkla dum när vi tar hem folk. Han vet inte alls hur han sk bete sig, svarar inte på tilltal, gapar och skriker och är riktigt uppkäftig! Precis som du så vill inte jag åka någonstans med honom eller bjuda en folk, jag är rädd att folk ska tycka att han är en ouppfostrad unge och jag en dålig mamma. Men vad ska man göra när man försöker allt ich lägger hela sin själ i att vara en bra mamma men det ändå blir fel? Det Lukas ”har” är inte heller bara vanligt trots. Han har någon typ av social fobi och kan inte hantera skn känslor, vill inte ha någon närhet alls.
Stå på dig och sänk kraven. Var hemma och försök att klura på hur ni kan hjälpa Thexas, för även om det kanske inte känns så så är det säkert 100 gånger jobbigare för honom att hantera sina utbrott. Ta det lugnt och tänk på lilltjejen i magen!
Många kramar till dej! Du är inte ensam!!
Om jag var du skulle jag försöka läsa på om olika diagnoser. Autism, Asperger osv. Googla och se om du känner igen något i honom. Eftersom du skriver att han alltid vart såhär så kanske det är så att han har någon ”störning” (inget illa menat!!) och då är det ju jättebra om ni runt omkring kan hjälpa honom. Ett syndrom/en bokstavskombination/en sjukdom försvinner inte eller växer inte bort bara för att man uppfostrar ”rätt”, som många tror. En ev diagnos är dessutom det bästa för barnet, då får den rätt hjälp och det är absolut inget att skämmas för. Att Inte söka hjälp är däremot galet!
Jag skulle också ringa till BUP eller barnmottagningen och rådfråga! Det finns mycket hjälp att få men kan ta tid, och det är alltid bra att ha lite kunskap så man kan stå på sig. En mamma känner sitt barn bäst. Lycka till!