Ikväll går jag och lägger mig med magont. Med känslan att känna sig otillräcklig. Jag har alltid varit en människa som känner mycket, och när människor som jag tycker om inte mår bra och far illa så gör det ont i mig. Prio nummer ett i mitt liv är att mina barn ska må bra och känna sig trygga. Så när andra barn far illa vill jag bara kunna ta hem hela bunten, helt omöjligt såklart men detta ledde till ledsamhet och magont.
Jag funderar även på mina egna barn, hur de har det. Vi har alla olika förutsättningar och jag tycker såklart att mina tankar om hur jag tar hand om barnen är de rätta. Men så tänker man ju om allt, och det är därför vi ofta har svårt att förstå oss på andra människor. Just för att vi förutsätter att de tänker och tycker som vi gör. Men så är det ju inte, långt ifrån. Jag sätter alltid mina barn i första rum, de prioriteras framför allt. Och hur man så uppenbart kan välja att inte göra det, är för mig en gåta.
Jag fick i helgen höra att jag ofta förstorar upp saker och överdriver, jag har funderat över detta och det kan såklart sättas in i olika sammanhang. Men när det påståendet enbart kommer från att ha läst min blogg, av någon som inte känner mig så blir jag lite fundersam om hur jag egentligen framställer mig själv och min familj härigenom? Egentligen spelar det ju ingen roll och jag ska väl heller inte behöva förklara mig. Speciellt inte i det här fallet. Men man ska komma ihåg att jag inte skriver ner allt här i bloggen, speciellt inte just nu. Sociala medier har blivit en sån stor del av mångas liv idag, men man ska ha i beaktning att den som skriver eller delar en bild själv väljer vad denne vill dela med sig av. Och det torde vara en liten del av livet i det stora hela.
Men på påståendet om att jag förstorar upp saker, så känner jag mer att jag tar saker och ting på allvar. Jag förminskar eller blundar inte för sådant som är viktigt eller sant. Jag håller inte någon om ryggen när det uppenbara är fel. Och framför allt, jag tror och litar på mina barn och vill att de ska leva ett tryggt och gott liv.
Nu ska jag stänga ner här och låta tankarna stanna i huvudet istället för här i bloggen.
