Midsommarhelgen har varit kanon. Var i lugnaste laget hemma hos mamma. Trodde att de kunde nättre, fastän inte jag var med. Veklingar. Sillunch med familjen bara, Ebba och jag åt sill för minst ett år. Mumma. Traskade bort till Valla IP, där Per var med och reste midsommarstången. Det gjorde han bra. Amanda stod vid fiskdammen, så den var ju Frida och jag tvungna att prova på, likaså chokladhjulet. Levde ut vår barndom ordentligt. Det gjorde sen mamma och jag verkligen när vi tog med oss alla småbarn för att dansa runt midsommarstången. Väldigt trevligt, var några år sen faktiskt. Men tiden kommer ikapp en, på ett eller annat sätt. När vi var lagom blöta av allt regn och Ebba full i magen av all hallonsoda så tog vi med oss familjen + familjen Innocenti hem för att äta jordgubbstårta. Trotsade vädret och satt ute och huttrade. Efter det började vi göra iordning kvällens mat och när Tobias och Fridas Simon kom framåt kvällen efter jobb och dyligt så grillade vi. Satt då inne och åt, lika bra. Åt, åt och åt. Tobias lekte med barnen och jag tog en massa kort med vår nyinköpta kamera. Nice. Sen blev klockan natt och jag och Tobias sov kvar i Valla. Miis.
Gårdagen var också bra. Slog ihjäl några timmar i Valla. Bestämde oss för att köpa bil. Sagt och gjort, några timmar sen var vi bilägare. Ingen skönhet till bil kanske, men den går framåt och jag vågar kanske övningsköra i den. Det är huvudsaken. Mamma, Per och Göran kom och fikade efter bilköp. Åkte till farmor Hull och fikade lite till efter det. Pizza i Valla för att fira och sen film hos familjen Hull. Mycket farande fram och tillbaka, men vi måste ju passa på så längre bilen går framåt.
Nu sitter jag uppe och väntar på mamma och Ebba. Ska ta en tur till Norrköping, köpa medicin till Ebba som blivit lite sjuk och kanske nåt skoj hem till oss. Har ju inte inhandlat någonting alls åt barnet än, så det kanske vore idé att börja lite smått. Nehe, nu ska jag göra mig lite fager. Känner mig ful. Och jag är nog faktiskt tjockare än jag själv tror. Ser det liksom itne på samma sätt längre, det finns ju liksom alltid där för mig. Men Tobias påminner mig glatt dagligen, så det går väl liksom inte att gömma längre. Ett par byxor som faktiskt går att knäppa vore fint. Adjöken.
