Hanna Loffart

Mobbning redan på dagis?

Jag ska nu ta upp något här som jag funderat på i flera veckor om jag verkligen ska skriva om eller inte. Det handlar om Thristan och en liten incident som hände på dagis för ett tag sedan.

Han blev kissnödig och gick på toaletten. Han höll sig dock lite för länge och det kom några droppar i kalsongerna. Sånt som händer vilken snart-5-åring som helst såklart. Han drog upp sina kalsonger för att gå ut till sin hylla för att hämta nya kläder, som han vet ligger där. Utanför toaletterna stod det några barn som började peka och skratta åt honom där han kom up med byxorna nere vid fotknölarna. Anledningen? Han hade FEL SORTS KALSONER på sig! Barnen retade honom för att han hade ”tros-kalsonger” och inte boxer på sig. Thristan visste att det låg ”tros-kalsonger” på sin hylla så han struntade i att byta kläder och kom sen hem till oss med kissiga kalsonger som han då ville byta direkt.

Det tog ca en vecka innan han vågade berätta detta för mig. Innan det var han ledsen och vill inte alls gå till dagis, som han älskar så mycket annars! Mitt mamma-hjärta grät stora krokodiltårar över detta, och det gjorde så ont i mig att se han så ledsen över något som jag inte visste vad det handlade om. Men både Thristans och mitt hjärta lättades något enormt när han till slut vågade berätta vad som hade hänt och varför han inte ville vara på dagis.

Jag tog upp detta med personalen direkt och de var väldigt förstående, men hade missat den här händelsen. Vilket inte är så konstigt, om det nu gick på någon minut bara, om ens det.

Tiden efter det här var det väldigt viktigt för Thristan att få ha boxer-kalsonger på sig, vi gick tom ner på stan för att han ville köpa nya. Nu har det gått några veckor sedan det här hände och han verkar inte bry sig om det mer. Han tar på sig vilka kalsonger som helst och trivs på dagis igen. Det var nog skönt för honom att våga berätta och känna att det hjälpte honom att må bättre.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Mer än att nånstans måste ju barnen ha fått det här ifrån? Jag menar inte att Thristan är perfekt eller att han inte retar andra barn, för det gör han säkert. Och barnen menar nog inget illa. Men en sån här liten sak kan bli väldigt stor, och mobbing kan börja i tidig ålder. Och vart kommer det ifrån? Oss vuxna såklart!

Vuxna människor är väl världsbäst på att baktala varandra och tala illa om andra människor. Ofta tror jag att det är pga av avundsjuka. Och människor som pratar illa om andra är det absolut värsta jag vet, jag har sagt upp kontakten eller dragit ner på kontakten, men MÅNGA människor just för att de är så här.

Jag vill att mina barn ska uppfattas som snälla och omtänksamma kompisar och människor, därför är jag likadan!

Jag rekommenderar er att läsa ett inlägg om just detta som Dilba Demirbag har skrivit. Klicka HÄR för att komma till sidan.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Björn Hultman

    Ja visst börjar det redan i den åldern. Det är därför viktigt att tidigt agera mot detta, då det annars är risk att dessa personer fortsätter mobba under grundskolan. Precis som du säger så kommer detta ifrån oss vuxna, en del av mobbningen som finns i skolorna sker av lärarna som kränker eleverna. Vi har mycket att jobba med och det är därför vi måste jobba i tidig ålder. Du gjorde helt rätt att ta upp det för personalen och bra att det inte hänt något mer. Jag föreläser ute i skolor om detta problem och stödjer de unga som behöver hjälp.

  2. Mari

    Heja Hanna!
    Du gör så rätt och tänker så rätt i mina ögon. Prata, prata, prata med barnen mycket, så de vågar berätta och att man kan agera.
    Du skriver:
    “Vuxna människor är väl världsbäst på att baktala varandra och tala illa om andra människor. Ofta tror jag att det är pga av avundsjuka. Och människor som pratar illa om andra är det absolut värsta jag vet, jag har sagt upp kontakten eller dragit ner på kontakten, men MÅNGA människor just för att de är så här”

    Jag blir glad ända in i själen för att du tar upp det! Jag betraktas som känslig, absolut överkänslig, när jag påpekar sådant, men jag vägrar acceptera att man sitter och dömer och snackar skit pga avund eller obetänksamhet! Jag kanske gör det själv ibland (hoppas inte) och då vill jag att folk stoppar mig!!!!! Att till kaffet på rasten gotta sig med en liten ful kommentar om andra eller en kommentar utan att ha tänkt lite längre, ogillar jag skarpt! Kram till dig som tänker och verkar ha ett stort hjärta!

  3. Sandra

    Ja usch så hemskt! Lea har inte råkat ut för något sådant men däremot för en annan grej. Lea och thristan är nog väldigt lika (det jag uppfattat det som) och Lea är så omtänksam och “aldrig” hör någon illa. Hon är en sådan person de flesta på dagis vill leka med. Och Lea vill även leka med alla. Men det finns sådan avundsjuka! Det finns två tjejer som väldigt gärna vill vara Leas bästa vän och det är det säker också. Men så fort Lea leker ned någon annan än de går de fram till henne och säger “jag visste det, du är inte mun bästa vän!”. “är inte jag din vän?”. Och liknande. De är Jättesnälla men så fort Lea leker med någon annan än blir det sådan avundsjuka och Lea har varit jätteledsen för det. Hon får dåligt samvete och vågar liksom inte leks med någon annan då. Sedan om de är på utflykt och Lea sitter med någon annan och fikar så vägrar samma tjej (som sa det hag skrev ovan) att hålla henne i handen på vägen hem. Sen ångrar hon sig, men förstå känslan Lea haft. Allt på grund av avundsjuka och egebtligen en god sak som blir så fel. De vill ju bara vara med lea. Men allt är Avundsjuka!! Jag blir så less, Lea är världens snällaste och sp blir hon rädd för att göra fel. Det är inte lätt alla gånger. Det är tur att vi har så fina barn 🙂 även fast de såklart också kan göra fel:)

  4. Johanna- Mamma till Lukas & Klara

    Men fy, stackars Thristan! Att det ska behöva vara så. Det är klart att det för oss kanske låter som en liten grej, men för ett barn är det ju en jättestor grej och det är klart att han mådde dåligt utav det! 🙁 Jag tror heller inte att dem barnen som skrattade/retade honom förstår att man inte gör så, att det kan såra. Vet dem ens vad innebörden av att såra? Därför tycker jag att det är superviktigt att pedagogerna redan i förskolan pratar mycket kring detta om att vara snälla mot varandra och att alla är lika mycket värda osv, och även vi föräldrar så klart, jätteviktigt!!

    Hoppas han står på sig och kan ha vilka kallingar som helst nu, för visst är väl det viktigt, att han förstår att även “troskalsonger” är kalsonger och att det inte spelar någon som helst roll hur dem ser ut!

    Kram på er och trevlig helg!

  5. Ida

    Alltså, det där är hemskt. Jag blir ledsen när jag tänker på att Juni också ska såras, och bli besviken på sina vänner. Man vet ju själv hur det känns.

    Jag tror dock inte att man helt kan skylla barnets beteende på att vi vuxna agerar så, delvis, absolut. Något man måste lära sina barn är empati, det föds man inte med, och det är något man bygger upp och lär sig. Därför kan barn säga och göra saker som sårar något enormt, utan att de vet innebörden av de själva.

    När Juni gör dumma saker (framförallt mot Olle) så försöker jag verkligen få henne att förstå att det ex. gör ont, han blir ledsen, hur skulle du känna om någon gjorde så? etc. Det tror jag är superduperviktigt! Kanske det viktigaste man kan lära sina barn…

    Kram på dig och dina fina killar!!

stats