Hanna Loffart

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor. 
Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt. 
Nu stryker vinden genom trädens höga kronor 
men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt. 
Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt 
och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst. 
Därute doftar det av sommarns alla dofter. 
Där är det sommar, men här inne är det höst.

Jag levde lycklig här med dig och mina katter 
ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst. 
Försonad med min karaktär, för jag har aldrig 
kunnat säga nej till någonting som helst. 
Och aldrig nekat mig det ena eller andra, 
och levat livet, tills jag krossades en dag. 
Det börja med att du bedrog mig med en annan, 
en som du sa var mycket finare än jag.

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten 
och jag blev grundligt jämförd med din fina vän 
Tills du bekände att han givit dig på boten 
Då blev det dödstyst här i trädgården igen! 
Ifrån den stunden blev den mannen dubbelt hatad 
Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag
Och jag, jag kände det som även jag var ratad 
Jag ville slåss, och gick mot mitt livs nederlag

Jag hade hammaren beredd under kavajen 
När han kom ut i sidenscarf och sa: God dag! 
Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata! 
Jag bara stammade, nu minns jag inte vad… 
Och jag blev bjuden på konjak och på cigarrer 
och kunde inte få mig till att säga nej! 
Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis 
och jag tog saker som du glömt med hem till dig!

Jag går omkring i mitt pompej, i bland ruiner 
och jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Men du skall aldrig ge mig pikar om supiner 
och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv! 
Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar 
och ta vårt liv och mina katter som de är. 
Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar 
Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär!

Det finns en del musik som jag inte kan lyssna på längre. Det gör för ont och det påminner för mycket om han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Jag har under en lång tid undvikit både Lars Winnerbäck, Håkan Hellström, Kent och Melissa Horn – bara för att det gör så ont. Bara för att det var ”våran” musik, det var deras konserter vi besökte tillsammans. Men så hörde jag denna låt på Allsång på Skansen förra veckan och jag kunde för första gången vända alla tråkiga känslor till något bra. I love it!