Hanna Loffart

När en sån liten bagatell gör att man ligger sömnlös

Idag vaknade jag med lite hopp om att vi är på bättringsvägen.
Jag har dock sovit som en kratta idag med, mellan 1-5 och sen vaken. Hopplöst är det!

Jag vaknade av att någon låg och snorade, vet inte om det var Thiara eller Thexas.
Men Thexas skickade vi iväg till skolan och Thiara är hemma med mig och vilar idag med.
Men imorgon tror jag minsann att vi kan gå till dagis och jobb igen.

Idag tar vi en dag i soffan igen, jag vet inte hur många filmer vi plöjde igår. Kanske orkar jag ta tag i tvätten också, men det är bara en bonus. Min ork är verkligen som bortblåst! Jag tror att det är därför jag sov så dåligt inatt. Orsaken? Jag hade tvättat handdukar i helgen och torktumlat dessa, igår behövde jag använda torktumlaren till annat så jag la in handdukarna i vårat sovrum. När min man gick och la sig så flyttade han på handdukarna och la dom på en stol. Och det där låg jag och kände mig ledsen över inatt. Att handdukarna lagts på en stol istället för i garderoben – 10 cm från stolen! Det hade liksom tagit precis lika lång tid att lägga handdukarna på rätt plats direkt. Men nu blir det mitt jobb, vilket det alltid blir. Och folk undrar hur man kan dra på sig en utmattningsdepression på hemmaplan? Så ja, pga de där handdukarna så kunde jag inte sova inatt och kände mig så himla orkelös och olycklig.

Det är så små saker i andras ögon, men när man redan är så trött och slut så blir minsta bagatell enorm! Ibland vore det bara så skönt att slippa göra saker dubbelt.


I fredags slutade jag tidigt och hämtade hem barnen.
Vi stannade till och köpte munkar och så här fint ordnade Thexas till oss.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Linda

    Jag förstår precis vad du menar. Det är ingen bagatell alls. Vad säger han om allt det här? Läser han din blogg? Jag vet att du har skrivit tidigare att han inte gör det, men är det verkligen sant?
    Jag har följt din blogg i säkert minst 10 år och jag har alltid tänkt att du och jag är så olika och lever helt olika liv men det senaste året har jag märkt hur lika du och jag egentligen är. Det är som att du sätter ord på det jag känner och tänker, som att läsa sin egen dagbok. Jag känner igen mig i din utmattningsdepression, att det just är livet som man inte riktigt hinner med och att det inte alls är stressrelaterat till jobbet, vilket som du skriver inte riktigt är “godkänt” av samhället. Det som har hjälpt mig är också att jag alltid har skrivit, förr i tiden bloggade jag också men jag orkade inte med det när jag fick min utmattningsdepression. Det blev en press att känna mig tvungen att hela tiden leverera till mina läsare, att bjuda på mig själv när jag egentligen inte alls ville vara ett dugg social. Jag har aldrig vågat skriva om hur jag mår på riktigt för jag är rädd för att folk ska ta avstånd och döma mig. Därför pratar jag inte gärna om hur jag mår heller, vilket jag vet är dumt för om man inte vågar prata om sånt här så blir det ju just ett tabu i samhället och det vill jag inte. Jag tycker att du är stark som vågar skriva om dig själv och öppna upp ditt innersta så med tanke på hur många läsare du har och just det faktum att du inte har en aning om vilka som läser. Det var det jag tyckte var jobbigt med min blogg, ovissheten om att de jag mötte på stan kanske visste allt om mig utan att ens känna mig. Jag var min blogg under många år och det skapade prestationsångest i mitt fall, dåligt samvete om jag inte hade skrivit på en dag, stress över att tappa läsare för att jag inte hade skrivit något, stress över att skriva ointressanta saker, rädsla över att inte veta vem som läste och tog del av mina tankar. Kanske min chef, kanske min granne, kanske någon kollega, kanske en släkting, vem som helst. På så vis började jag censurera min blogg och till slut kände jag att då var det inte längre mina ord. Jag gick över till att skriva dagbok, en privat i fysisk form med papper och penna där jag fick ur mig precis allt som jag kände och tänkte och visste att ingen någonsin kommer att kunna läsa det. Det är en befrielse att skriva och mitt sätt att hantera ångest när jag får ut mina tankar och kan lägga de åt sidan för jag vet att de finns på pränt ifall jag behöver komma ihåg dem. Jag vet inte hur det är för dig men när jag har läst om allt som du hittar på, för du verkar ändå ha mycket energi: Hur skulle du annars klara av ett heltidsarbete, att hålla ihop ett äktenskap, att ta hand om 3 ungar och renovera ett hus och samtidigt umgås med dina vänner? så tror jag kanske att bloggen är något som du borde prioritera mindre. Men jag kan ha helt fel. Jag känner dig inte alls. De frågor som jag ställde till mig själv innan jag lade ner min blogg var: För vems skull skriver jag? För mig själv eller mina läsare? Ger bloggen mig positiv energi? Om den ger dig det så absolut fortsätt skriv! Jag menar inte att du ska lägga ner bloggen, mer bara att du ska ta dig en tankeställare kring vad bloggandet ger dig. Kanske det är bloggen som skapar ångest? Så var det delvis i mitt fall. Jag kan ibland sakna att blogga men då skulle jag vilja göra det privat men samtidigt ändå nå ut till mina närmaste så att de verkligen får veta vad som försiggår i mitt lilla huvud, men så går det ju tyvärr inte till i verkligheten. Hur skulle jag kunna göra reklam för den bloggen utan att avslöja att den är min? För min del fortsätter jag gärna följa din blogg men huvudsaken är att du mår bra och gör vad du mår bra av! Livet är för kort för att vara olycklig! 🙂

stats