Hanna Loffart

Har båda dina barn varit planerade?

Ja, det har de varit. Även om det gick lite fortare än vi hade tänkt oss. Thristan var tänkt att bli ett 2008-barn, men föddes i november 2007. Thexas var tänk att bli ett sommarbarn, men föddes i februari. Så det gick alltså fortare än vi hade trott, men det är ju svårt att veta innan. 

Hur gammal var Thristan när du blev gravid med Thexas? Hur lång tid är det mellan barnen exakt?

Thristan var 1,5 år när jag blev gravid med Thexas. Så han var alltså 2 år och tre månader när Thexas föddes. Att ha så tätt mellan barnen är inget jag rekommenderar och inget jag kommer att göra om. Thristan var alldeles för liten för att förstå, även om det självklart har gått bra. Men jag tror att barn behöver vara bortåt tre år för att riktigt förstå och kunna glädjas åt ett syskon. Men det är min personliga åsikt det. Det har stundtals varit riktigt tungt att ta hand om två så små barn när det ska varvas med blöjbyten, bäras i trappor osv. Idag är Thristan äldre och duktig på att göra saker själv och att hjälpa sin lillebror. Så några två år mellan framtida barn blir det nog inte.

Tycker du att du är en ung mamma? Hur ser du på unga mammor?

Jag har aldrig sett mig själv som en typisk ”ung” mamma, fastän Thristan föddes två månader innan jag fyllde 21. Men jag kan också erkänna att jag inte blev vuxen förrän jag fick honom. Mitt liv förändrades i den sekund som han lades på mitt bröst och det är något jag aldrig kommer att glömma. När vi skulle gå föräldrautbildning under graviditeten så frågade man oss om vi ville gå i en grupp med unga föräldrar, där var yngsta tjejen 15 år! Vi tackade bestämt nej och gick i en vanlig grupp. Jag ser absolut inte ner på ”unga” mammor, det finns de som gör ett kanonjobb, samtidigt som det finns dom som inte borde skaffa barn förrän de är bortåt 30 och faktiskt är vuxna. Jag tror inte att det handlar om en ålder, utan om att faktiskt vara redo att sätta sig själv i andra hand för resten av livet. Jag har mist många vänner pga mina barn, men det är bara för att jag helt plötsligt blev vuxen när de andra sprang på krogen fortfarande.

Hur kändes det när du började träffa Emil, med barnen och så? Hade du dåligt samvete över att ”presentera” någon annan än deras pappa i deras liv?

Självklart var det nervöst och läskigt. Emil och jag hade otroligt god kontakt och kände varandra väl innan vi väl träffades. Så det var inget löst dejtande, det skulle jag aldrig utsätta barnen för! Thristan visste att Emil var mammas kompis och tyckte om honom från första stund. Emil impade såklart med sin motorcykel, bowling och köpte leksaker till honom och de blev kompisar direkt. I började hade jag dåligt samvete, jag hade svårt att ta till mig honom på riktigt. Jag väntade på bråken, väntade på att han skulle vara otrogen, väntade på att allt skulle skita sig helt enkelt. Det var ju sådant jag var van med. Emil har alltid varit noga med att inte ta någon annans plats, Thristan vet att han har sin pappa och är nog bara glad över att ha två fadersgestalter i sitt liv. Med Thexas är det svårare såklart då han inte har någon relation med sin riktiga pappa. Så det kan jag inte uttala mig om. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle träffa någon så fort och att skulle bli så bra. Thexas var bara tre veckor gammal när vi såg varandra irl sen vi börjat få kontakt. Men kärlek gör stora saker. 

Lite inne på föregående fråga, hur är det att ta in en man i barnens liv? Sitter själv med två pojkar och vet inte hur jag ska fixa att ta in en ny man i deras liv. Hur släpper man kontrollen? Hur lägger man över ansvaret på nån annan? Har du ett stort kontroll behov när det gäller barnen?

Det här är en sån svår fråga. Och en fråga som jag själv hade velat ha svar på för ett år sedan. Jag var livrädd för att träffa någon ny, det var inget jag ville. Jag var helt inställd på att ta hand om mina barn ensam. Men så kom Emil in i mitt liv och det föll sig så naturligt alltihop. Men så ska gudarna veta att han är ett gåva från ovan också. Det finns nog inte många som honom. Han tog till sig barnen direkt. Jag själv var väldigt tydlig med att det var MINA barn. Jag skulle byta blöjor, laga mat, lägga barnen, ta hand om dom helt enkelt. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin ta någon annan för given. Så det dröjde många månader, och kanske är det lite så fortfarande? Jag har ett enormt kontrollbehov när det gäller barnen och hade som sagt väldigt svårt att låta någon annan ta hand om dom. Idag tar Emil ett lika stort ansvar för barnen som jag gör. Samtidigt så peppar han mig till att göra ”egna” saker som att träffa kompisar, åka och shoppa osv. Saker som kan tyckas som små, men är sådant som jag aldrig kunnat göra på egen hand innan. Självklart blir det en del telefonsamtal hem om jag är borta bara några timmar, men det kan inte hjälpas.

Det blev ett ganska luddigt svar på den sista frågan. Men den är svår att svara på då jag fortfarande kan undra om det här är en dröm? Men jag tror man ska vara försiktig att ta in en ny man i sitt liv. Jag skulle aldrig dejta hej vilt eller dra hem olika män inför mina barn. Och sen har jag aldrig lägt över något ansvar på Emil, utan han har själv tagit ansvar och sagt att han vill ta det. Mina barn är mina egna, de är de enda som aldrig kommer kunna försvinna eller lämna mig. Det är en mäktig känsla, och ännu mäktigare är det att ha en kärlek att kunna dela allt fina med.

Följdfrågor på detta?