Tidig morgon idag igen. Innan klockan har slagit 6 vill jag INTE gå upp. Thristan tycker annat. Kaffet sattes på tidigt, men det hanns ändå inte drickas pga bråkiga barn.
Thexas är på sitt ”vanliga” humör när Thristan är hemma. Det är hemskt! Han är så otroligt dum mot Thristan. Han ska bitas (försöker bitas bara, ÄN har han inte lyckats), nypa, dra i kläder, skalla honom osv. Jag blir alldeles matt av allt ”nej, ajaj, sluta, Thexas, nej.” För att inte tala om Thristan som bara läääängtar tills han får gå till dagis eller Thexas ska sova. Stackaren. Det här börjar bli riktigt jobbigt. Jag gör vad jag kan för att hålla Thexas borta, men så fort jag lyfter upp honom så försöker han bita mig eller skalla mig. Och så skrattar han bara.
Det är så konstigt. När Thexas är själv hemma så är han en go, snäll solstråle. Men så fort Thristan visar sig så växer hornen fram. För några månader sen var det tvärtom, men nu är Thristan en going igen och det är alltså ombytta roller. Jag blir lite smått tokig.
Idag blir det att vara utomhus efter lunchen, då kan de inte bråka iaf. Hoppas jag. Pjuh.
Undrar om han är svartsjuk på storebror? Min stora kille har aldrig haft anlag för svartsjuka, han har till exempel aldrig brytt sig om ifall vi bär på andras bebisar och så. Lillasyster däremot (som ju är ungefär jämngammal med Thexas) blir skrikarg om August sitter i knäet på någon av oss, då kan hon skrika och dra i honom för att få sitta där själv. Hon är ju visserligen snäll annars, det är mest när han goas med oss som hon blir arg, men det känns som att hon är svartsjuk.