Idag har jag varit på begravning för lille Harry.
Hans mamma och jag är uppväxta tillsammans som kusiner då vår morfar och mormor var gifta i 25 år. Tänk att han inte fick uppleva detta liv mer än 2,5 år. Det är så hemskt och orättvist att det inte finns ord till det.
Men mitt i allt det här så måste jag tro att det finns någonting mer än det här livet. Det måste vara så. Jag kan inte tro att allt bara ska ta slut, det var som prästen sa; han snickrar där uppe bland molnen och lyssnar på Sjörövarfabbe.” Det måste få vara så, jag måste ha någonting högre att tro på.
Det var en otroligt fin begravning, ljus och kärleksfull.
Hemsk och vidrig på alla sätt och alla var så ledsna.
Men ändå fanns där något fint. Svårt att sätta ord på. Återigen.
Jag är så himla rädd för döden, inte för att dö själv men för att känna smärtan och sorgen när någon går bort. Jag kan bara föreställa mig den smärta som hans föräldrar och familj känner just nu. Jag har försökt jobba idag, men tankarna for iväg hela tiden. När det var dags att åka iväg för att hämta min syster och vår morfar så mådde jag så fruktansvärt illa, nej fy sjutton alltså.
I lövad skrinda så fylld utav skratt
Små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
Små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
En tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda av bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.
Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
På skilda stränder, i skilda land
Men här på jorden, här saknas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
En flyktig kyss på en skrovlig sten
En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i hjärtat idag
”Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Där i vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag…”
