Vid varje av barnens födelsedagar så slås man av tanken av hur fort tiden går.
Imorgon fyller Thristan 11 år. Min förstfödda och lilla plutt.
Vilken tur att man som en då 21-årig bebismamma inte visste vad man gett sig in på.
Bebistiden är verkligen lätt, trots vakna nätter, ömmande bröst och allt vad det är.
Men att sedan uppfostra sina barn, att se dom växa och bli alltmer självständiga. Att våga släppa taget lite om dom, våga låta dom göra misstag. Se dom ta sig ann skolan, kompisar, aktiviteter. Det är coolt, men så jäkla läskigt. Vi har fått kämpa hårt de senaste 1,5 åren med Thristan och skolan. Nu äntligen känns det som att det håller på att vända. Äntligen SER någon honom.
Presenthögen står redo och väntar på honom. Och med tanke på att han alltid vaknar okristligt tidigt och först i familjen, så tror jag inte att presenthögen kommer få vänta så länge på att bli öppnad imorgon.
Ballonger och tårtljus redo. Thiara tyckte att det var orättvist att Thristan fick två sifferballonger till sitt kalas och hon bara en (5 år i december)
Hennes brorsor skrattade bara åt henne. Hur skulle man förklara detta?
