Hanna Loffart

I vår familj har vi en huvudregel, eller ”Regel nummer 1” som vi kallar den för:

Var alltid snäll.

Det kan tyckas självklart för vissa (för mig) men inte för somliga andra. Men om det är någonting som jag vill lära mina barn och låta dom ha med sig genom livet, så är det att vara snäll. Det är en prövning och någonting vi jobbar med varje dag kan jag säga. För mina barn är det inte självklart att alltid vara snäll, om någon ”råkar” sparka till någon, så vill gärna någon ge igen. Om någon säger nåt taskigt så vill gärna den andre ge igen med samma mynt. Och så där håller det på, säkert inget ovanligt syskon emellan.

Men för mig är det jätteviktigt att man är snäll! Det spelar liksom ingen roll om den andra slår först, om någon säger nåt taskigt, om någon har mobbat dig i skolan för 15 år sedan, om ett gammalt gräl gör att du fortfarande är sur fast det egentligen är utrett. Det lägsta man kan göra i mina ögon är att ge igen, att sjunka till samma låga nivå. Jag brukar säga till mina barn ”Har du ingenting snällt att säga så kan du lika gärna vara tyst.” De hatar när jag säger så, för de vill ju gärna klaga eller skvallra på varandra.

Men snällhet går först. Ibland får man helt enkelt svälja sin stolthet och låta det vara.

Jag ser mig själv som en godhjärtad och öppensinnad människa. Jag är inte långsint och jag retar sällan upp mig på saker. Och även om jag gör det, så skakar jag snabbt av mig det. Eller håller tyst. För jag är ingen elak människa. Och jag vill inte göra andra illa. Jag kan vara rak och resonlig och säga vad jag tycker när det verkligen behövs, men det är aldrig för att såra någon eller för att vara elak.

Jag blir ändå så förundrad över hur människor ändå kan vara så elaka. Nu har jag två dagar i rad blivit påhoppad i mitt jobb. Jag har blivit kallad så hemska saker och de här två människorna har skrikit och härjat i telefonen. Som om det skulle hjälpa? När jag bara är proffsig och gör mitt jobb? Jag blir så trött på elaka människor alltså. Först blev jag bara arg, jag var så arg att jag skakade kan jag säga. Den ena personen kallade mig bla för ”totalt dum i huvudet, något som katten släpat in, förståndshandikappad, oduglig och trög” Ja, ni hör ju nivån. Den andra skrek bara. Jag försöker tänka att dessa människor inte mår så bra, det kan man omöjligen göra när man beter sig så där. Men att låta det gå ut över andra människor? Nej, jag förstår inte?

Ibland kan jag kanske önska att jag vore mer hårdhudad, inte lika känslig. Jag är absolut inte konflikträdd, men jag väljer mina strider. Jag försöker ofta försöka se det från flera håll, men ibland är det helt hopplöst alltså. Jag skulle skämmas järnet om det var mina barn som betedde sig sådär i telefonen när de är äldre!

Det var regel nummer 1 det, var alltid snäll.

Regel nummer 2? ”Långstrumpor till långbyxor och kortstrumpor till kortbyxor”