Så var terminens första föräldramöte avklarat. Det blir ett gäng föräldramöten och utvecklingssamtal under hösten kan man säga. Den här gången för Thristan som har börjat årskurs 6. Mycket (om inte allt) fokus låg på de kunskapskrav och betyg som kommer att sättas nu i sexan. Jag förstår att barn idag är stressade, känner ångest och avskyr skolan. Herregud, de är BARN!
Enligt mig är det helt befängt att de ska få betyg redan nu och att det är så stor del av skolan. Och som jag förstår det så är det redan från årskurs 3? Jag tycker man lägger fokus på helt fel saker och jag kände hur jag blev mer och mer irriterad under mötet. Och nu efteråt så ångrar jag att jag inte räckte upp handen och frågade: ”ÄR det här så viktigt verkligen? Är det för att bedöma barnen och deras kunskaper eller är det ett test för att se hur bra ni lärare är på att undervisa barnen?” Men inför dessa lärare och 100 andra föräldrar så hade jag nog riskerat att bli halshuggen. Dessutom fick vi alla datum då de nationella proven kommer att ligga, ett nationellt prov som enbart mäter hur dåliga skolresultat man har i Sverige och som sätter sån press på barnen under dessa dagar. Skolstrejk de dagarna för att protestera mot det här betygssystemet kanske?
För mig är betyg och de skyhöga kunskapskraven inte viktiga. Jag är glad så länge jag har barn som trivs någorlunda i skolan, som inte går dit med en klump i magen och faktiskt – som går dit över huvud taget! Hur de presterar och på vilken nivå de ligger är för mig inte viktigt alls. Men jag har nu en större förståelse för hur märkligt man lägger upp utvecklingssamtalen tex, där pratas det ingenting om hur det går i skolan med kompisar, om rasterna går bra, om barnet verkar trivas. Där tittar man enbart på dessa kunskapskrav och hur barnet ligger till.
Jag kan förstå att det är viktigt i årskurs 9 där betygen ligger till grund för gymnasiet och dess behörighet. Men i årskurs 6? Låt barnen få vara barn för sjutton utan alla dessa krav! Det är inte konstigt att barn mår så dåligt, att barn redan nu säger att de inte orkar mer, att skolan är deras värsta plats på jorden. Jag har två pojkar som är så olika varandra man kan bli, den ena får kämpa järnet för att nå upp till en godkänd nivå och i de flesta ämnena är han inte ens där. För den andra så startade han årskurs 1 på högsta nivå, men allt annat runtomkring har gjort att han sänkt sig en hel del och han får ständigt höra att ”han kan bättre, det förväntas mer av dig” För honom blir det en tävling, där han förväntas vara bäst och att bra aldrig kan vara gott nog.
Under mötet så var det till slut en lärare som tog ordet och sa att ”egentligen är det ju inte superviktigt nu, men det är så här vi måste jobba.” Medan en annan lärare sa ”Ja, det är ju inte så att man får gå om en årskurs för att man inte uppfyller målen, men barnen ska vara väl medvetna om hur de ligger till.”
Nej fy fan, förstå pressen på barnen! Låt de få lära sig i sin egen takt och fokusera på att få barnen att må bra och trivas istället!
