Emil har varit hemma med Thiara idag med, men jag fick besök av dom en stund på jobbet idag. Hon hostar fortfarande, men är ju pigg i övrigt. Mysigt med sällskap på jobbet ändå.
När Emil ändå var hemma så behövde jag ju inte stressa hem vid 16 för att hinna hämta barnen. Så jag satt kvar och jobbade lite, i och för sig bra 40 minuter. Men 40 minuter var alldeles för mycket tydligen. Som om 8 timmar inte var mer än nog. För nu sitter jag här hemma med ont i kroppen. Axlarna värker, händerna känns svullna och det sticker i dom. Huvudvärken kommer inte ge sig utan en migräntablett. Tankarna går inte att släppa från jobbet, fick inte ett så himla krångligt ärende idag som jag inte kan släppa. Jag orkade ta mig in i duschen förut, men det var knappt. Det kliar på smalbenen och på min panna, stressklåda deluxe. Tänderna gör också ont, jag spänner mig tydligen för mycket. För att inte tala om den här jäkla ångesten som ständigt spökar. Borde ta min medicin, men vågar inte. Biverkning = bakiskänsla, trötthet och svårt att koncentrera sig (ta den gärna på fredagar vid ångest om du ändå är ledig på lördagen eeeh?) Så fredagsångest kan man ha, men inte på en onsdag. För imorgon ska man jobba och prestera på topp igen. Och mer än så.
Jag är totalt slutkörd, men mer om det en annan gång. Kanske.
Nu ska jag vila de värkande fingrarna från tangenterna och lägga ner huvudet i soffan igen.
Huvudet i soffan ja, där har jag bott de senaste månaderna känns det som. Längtar efter den där energin och orken, för soffan börjar skava.
Hanna, jag har läst din blogg en längre tid. Känner till dig då vi båda jobbar i kommunen och vi är båda uppväxta i Valla. Är nästan jämngammal med en av dina systrar. Jag vet att man inte vill att folk utanför som inte har hela bilden kommer och berättar för en vad man ska göra och inte, så jag låter bli det. Men jag har noterat att du bara blir mer och mer deppig, negativ och får svårare och svårare att se ljusglimtarna i vardagen. Jag känner igen mig i detta så himla mycket. Jag var sjukskriven hela hösten 2016 pga utmattning. Jag drabbades av utmattningsdepression och detta triggade såklart också min ångest. Jag vet ju var du jobbar och att det antagligen är kaotiskt just nu men försök ta ett steg tillbaka och fundera på om det är värt det. Jag har fått väldigt mycket hjälp av att gå på samtal hos företagshälsovården, om du tänker att det kan vara ett alternativ så tycker jag att du ska prata med din chef. Tanken med företagshälsovården är ju att man ska få hjälp INNAN man blir sjukskriven.
Ta hand om dig Hanna!