de säger att jag är klen och inte beredd på kalla famnar. jag säger ingenting alls, men mina tankar är svarta som sot och min hals fylld av damm.
alla osagda ord börjar skava inuti och jag tapetserar min själ med sorgsna skratt utan att tänka eller försöka hitta svar på gåtorna de behärskar. genom sina läppar jag ser att deras tungor döljer okända stigar. med blånekande blickar i varje vägkant.
och jag tror, utan att säga det högt, att de har ena foten i graven och den andra bakom ryggen. för de faller när jag viskar deras namn. och det är nog sant så som de säger, jag är kanske inte stark, inte beredd på kalla famnar.
men det är nog inte dom heller.
jag är inte ledsen, jag känner mig bara lite sorgsen.
